Klä av klassamhället

Låt det finanspolitiska rådet få sällskap av ett råd med uppgift att granska hur reformer bidrar till ökad jämlikhet.

»Rådet ska bedöma om finanspolitiken är förenlig med långsiktigt hållbara offentliga finanser samt de budgetpolitiska målen, i synnerhet överskottsmålet och utgiftstaket«

Torrt och sakligt. Tydliga kurvor och prydliga tabeller. Finanspolitiska rådet är — ända sedan det skapades av regeringen Reinfeldt 2007 — en myndighet med uppgift att recensera statens budget.

I dag tar vi arbetet för givet, ser det närmast som en objektiv instans i budgetarbetet. I själva verket var tillkomsten en politisk prioritering i syfte att avideologisera den ekonomiska politiken. En snäv syn på finanspolitiken mejslades ut i myndighetsprosa.

Det är något galet med att enbart ett perspektiv har en sådan särställning i den svenska statsapparaten. För problemet är inte att det tas för lite hänsyn till budgetmål och finanspolitiska ramverk. Tvärtom. Trots att nittiotalets beska — och till stor del nödvändiga — besparingar ligger bakom oss är budgetreglernas evangelium orubbat. Tiderna och förutsättningarna har skiftat i grunden — men inte dogmerna.

En socialdemokratisk regering med andra ambitioner än strikt budgettekniska har alla möjligheter att skifta perspektivet. Det är värt att fundera på om det överhuvudtaget behövs ett finanspolitiskt råd. Eller om diskussionsklubben för budgethökar behöver kompletteras med andra, viktigare områden?

Ett konkret initiativ skulle kunna vara ett jämlikhetspolitiskt råd, med den överordnade uppgiften att granska och analysera regeringens arbete utifrån det långsiktiga målet om ekonomisk och social jämlikhet. De svenska universitetens institutioner är sprängfyllda med smarta hjärnor — sociologer, ekonomer, statsvetare, filosofer, kriminologer — som inte pysslar med annat än att forska om jämlikheten. Låt oss utnyttja det för en nödvändig granskning av klyftorna som drar samhället itu.

Jämlikheten är nämligen inte bara en kittlande akademisk övning — den är också en ödesfråga. Sverige är det land i västvärlden där klassklyftorna ökat som snabbast de senaste 20 åren. Klassamhällets kontraster har blivit tydligare — råare.

Rådets första uppdrag borde vara en långsiktig maktutredning — likt »Makt och vanmakt« från 1970 — som belyser och avslöjar klassamhällets alla skrymslen och vrår.

I portalparagrafen till Socialdemokraternas partiprogram konstateras att »jämlikheten är frihetens förutsättning«. Socialdemokratins viktigaste projekt under hela dess existens har varit förverkligandet av jämlikhetens principer. Det förpliktigar.

Det går inte att skaka av sig känslan av att regeringen saknar en riktning, att politikens horisont krympt till att släcka bränder och hantera dagspolitiken. En regering med progressiv palett har allt att vinna på att etablera frågan om jämlikhet som politikens viktigaste konfliktyta.

Låt oss vara realistiska: ingenting tyder på att det är möjligt att genomföra några genomgripande reformer den närmaste tiden. Det parlamentariska läget har blivit politikens gordiska knut. Men det går däremot alldeles utmärkt att använda maktens pulpeter för att bilda — och driva — opinion. Eller med den engelske socialisten R.H. Tawneys ord: »Det som betyder något för ett samhälles friskhet är det mål som dess ansikte är vänt mot.«

Nu är det dags att vända det mot jämlikheten.