Klä av nationalismen — och kapitalismen

Vi kan inte stilla se på medan nationalismen impregnerar det politiska landskapet. Det är dags för samhällskritik underifrån, en positiv populism som identifierar och solidariserar sig med den nya arbetarklassen, vare sig den är född i Sundsvall, Aleppo eller Sofia.

I dag är det två år sedan migrationsöverenskommelsen mellan regeringen och de borgerliga oppositionspartierna. Den mer restriktiva asylpolitiken motiverades med att Sverige behövde en paus.

Beslutet kastade in svensk socialdemokrati i en politisk centrifug, mellan ideologisk internationalism och sakpolitisk förflyttning.

Frågan har två komponenter.

Den ena är institutionella gränser för exempelvis flyktingmottagande — antalet handläggare, bostäder et cetera. Den andra är hur debatten ramats in retoriskt.

Det tydligaste exempel på det senare är Socialdemokraternas kampanjbild på passkontrollanter ackompanjerad av texten »Vi slår vakt om Sveriges säkerhet«. Budskapet möttes, med rätta, av massiv kritik.

Det snabba, destruktiva skiftet i ton oroar.

För att förstå den svenska och europeiska socialdemokratins kursändring måste perspektivet vidgas. För det handlar inte flyktingkrisen i sig.

I stället måste den förstås som en katalysator för ekonomiska och sociala strukturer i samhället. Annorlunda uttryckt: trettio år av växande klyftor och en partipolitisk konsensus om nyliberala antaganden får konsekvenser.

Luftiga löften om tillväxt som skulle lyfta allas båtar infriades inte. Människor blev lovade — men upplever sig lurade.

I själva verket är nationalismen jämlikhetens motsats.

Finanskrisen från 2007 och framåt markerade en öppning, en möjlighet för socialdemokratiska och progressiva partier att vässa kritiken och föreslå reformer. För när det, för att låna Immanuel Wallersteins formulering, liberala projektet imploderade fanns ett vakuum.

Men när socialdemokratiska partier inte orkade eller vågade ifrågasätta nyliberalismens grundläggande ekonomiska antaganden — eller kapitalismens misslyckande — vände väljarna dem ryggen. De senaste åren har parti efter parti backat, ibland utraderats helt.

Och där fanns rasisterna. Med öppna armar och en häxbrygd på nostalgi, trygghet — och hat.

För enligt rasismens och nationalismens logik finns det en tydlig förklaring på människors frustration.

Flyktingen. I själva verket är nationalismen jämlikhetens motsats. Tanken om ett enhetligt folk och en gemensam historia är en myt, homo nationalis är en destruktiv efterhandskonstruktion. Det finns varken ett ur-Sverige eller en historisk drömträdgård.

Och den nya rasismen samspelar effektivt med högerns krav på lägre ingångslöner . Medan rasisternas lockrop slår in kilar mellan människor som delar materiella intressen splittrar högerns ekonomiska politik löntagarkollektivet.

Socialdemokratins uppgift är tveeggad. Å ena sidan ifrågasätta det nyliberala idébyggets grundsatser, å andra sidan etablera ideologiska och konkreta motkrafter till den nationella hegemonin.

• På kort sikt behövs mer samarbete, fler gemensamma beslut om de frågor som varje nationalstat inte kan hantera på egen hand.

Även om lite tyder på att medlemsländerna ska komma överens den närmaste tiden måste progressiva partier inom EU driva krav på en gemensam flykting- och asylpolitik. Alternativet är, som valresultaten i Europa visar, fler S-partier som vissnar under den nationalistiska offensiven.

• På medellång och lång sikt måste konfliktens prisma flyttas — från flyktingen och etnicitet till ekonomisk makt och privilegier.

Det är dags att spräcka hål på den rasistiska logiken med en samhällskritik underifrån, ett slags positiv populism som identifierar och solidariserar med den nya arbetarklassen. Vare sig den är född i Sundsvall, Aleppo eller Sofia.

Vi kan inte stilla se på medan nationalismen impregnerar hela det politiska landskapet. Det måste finnas en väg ut ur det här klaustrofobiska, kvävande tillståndet där vi faller inför reaktion och rasism.

Nu är det upp till bevis för den svenska och europeiska socialdemokratin.