Debatt Idag finns det ingen enskild instans dit alla barn kan vända sig om deras rättigheter kränks. Nu är det dags för Sverige att återigen visa framfötterna i barnrättsfrågor, skriver Unga Örnars Cajsa Mosbakk och Flaktrim Hani.
Vi vill barns bästa, men skyddsnätet är inte perfekt – det brister. När det sker måste barn få möjlighet att komma till tals, inte minst rättsligt. SVT:s granskning av fallet om 13-åriga Sofie som isolerats från familjen och placerats på HVB-hem mot sin vilja är ett av många exempel på hur lite makt barn har att kräva sina rättigheter. Sofie beskriver händelsen som en “hemsk mardröm” och hennes önskemål är att flytta hem till sin familj, trots det har hon fått höra att hon aldrig får flytta hem igen. Hur kunde detta hända, när vi vill barns bästa?
Barnkonventionen blev lag den 1 januari i år vilket innebär att barn blir rättighetsbärare, precis som alla andra. Ändå saknas viktiga verktyg som låter barn som Sofie att söka upprättelse om rättigheterna kränks. De står i beroendeställning till vuxna och hörs inte i alla frågor. Om barn inte har möjligheten att kräva sina rättigheter, riskerar Barnkonventionen som lag att falla platt och bli en illusion. Vad är poängen med att Barnkonventionen blev lag om den inte fullföljs i praktiken? Vi måste se barn som verkliga rättighetsbärare och ge dem verktygen som behövs för att de ska kunna nyttja sina rättigheter.
Sverige har alltid legat i framkant vad gäller barnrättsfrågor men har nu hamnat på efterkälken.
Sverige har alltid legat i framkant vad gäller barnrättsfrågor men har nu hamnat på efterkälken. Under 1950-talet förbjöd vi barnaga i skolan, 1979 var Sverige först ut i världen att förbjuda barnaga i hemmet, 1989 var vi en av de första länder att ratificera Barnkonventionen. Idag ser vi hur barn tappar prioritering på agendan. De två första fakultativa tilläggen i konventionen antogs av FN år 2000 men det dröjde 3 respektive 7 år för Sverige att ratificera. Barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll som ger barn verktyg att kräva sina rättigheter antogs av FN 2011 och ännu inte ratificerats av Sverige. Dessutom så har Sverige misslyckats med att införa barnanpassade processer dit alla barn kan vända sig för att få upprättelse vid brott av Barnkonventionen.
Många lever med bilden av att Sverige har ett starkt skyddsnät som värnar barn. Men på samma sätt som det brister för vuxna så brister det även i frågor som rör barn.
Skillnaden är att vuxna har möjlighet att utöva sina rättigheter, då världen är anpassad för- och av oss. I kontrast så är myndigheter och domstolar svårtillgängliga eller okända för barn, och beslut från myndigheter innehåller komplicerade formuleringar. I många fall måste barn även ha vårdnadshavarens stöd för att driva sina frågor. Så vilken nytta har skyddsnätet när det motarbetar barn och de i sin tur inte känner till eller har möjlighet att själva komma till tals?
Vi är duktiga på att måla upp en glorifierad bild av vårt arbete med barns rättigheter men fall lika Sofies och många andras visar att goda intentioner från vuxna aktörer inte räcker hela vägen. Idag finns det ingen enskild instans dit alla barn kan vända sig om deras rättigheter kränks. Det är inte värdigt barns grundläggande rättigheter att enbart få upprättelse när det blir stora rubriker i media. Sverige behöver ratificera det att få sin sak prövad, samt inrätta barnanpassade klago-mekanismer dit barn kan vända sig för att få upprättelse. Det tog Sverige lång tid (30 år) att inkorporera Barnkonventionen i svensk lag, nu är det dags för oss att återigen visa framfötterna i barnrättsfrågor. Vi kan inte vänta ytterligare 30 år för att Barnkonventionen ska få genomslag på riktigt!
Cajsa Mosbakk, Kampanjledare Unga Örnar
Flaktrim Hani, Projektledare Unga Örnar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
