ledare Almedalsveckan må myllra av röster, seminarier och utspel. Men en bättre temperaturmätare på tillståndet i svensk demokrati är den oroande stora grupp väljare som varken litar på partierna eller samhället.
Almedalsveckan efterlämnar ofta något särskilt bestående minne. Historiskt sett har den också varit en arena för händelser, utspel och diskussioner som påverkat den politiska dagordningen på både kort och lång sikt.
Vad bär vi med oss från årets politikervecka? Kanske de borgerliga partiernas interna bråk om att tilldela Sverigedemokrater ordförandeposter i riksdagens utskott. Först var de överens. Sedan var de oense. Eller?
Kanske var det Alternativ för Sveriges provocerande närvaro på Donners plats. Eller Nordiska Motståndsrörelsens återkomst till Almedalen.Och därmed den smärtsamma insikten om att vi lever i ett konfrontativt politiskt landskap som innefattar våld, hot och trakasserier – också i Visbys gränder.
Almedalen är annars en kakofoni av röster, seminarier, utställare och utspel, så omfattande och intensivt att det kan vara svårt att urskilja budskapen. Det var annorlunda för femtio år sedan när Olof Palme höll sitt tal i Visby. Samhället, kommunikationsformerna och demokratin har på olika sätt utvecklats och förändrats.
Inför Almedalen såg jag dokumentären En bra vecka för demokratin av Cecilia Björk ( ligger på SVT-play). Den marknadsförs som en humoristisk skildring av Almedalen. Jag tycker snarast att det är ett slags lyteskomik med enskilda politiker i huvudrollen. Regissören har tydligen varit i Almedalen under tre år.
Om detta var resultatet får man nog säga att det är ett ganska misslyckat projekt. I varje fall för den som vill förstå vad som händer den här veckan. Blickpunkten ligger egentligen på saker som händer vid sidan om de tal och seminarier som är kärnan i Almedalen.
Jag hittar mer matnyttigt i nyutkomna Sprickorna i fasaden, en fullmatad antologi från SOM-institutet på Göteborgs universitet. Den ökar förståelsen för det komplexa och motsägelsefulla politiska läget vi har inför höstens val. Medborgarnas syn på framtiden brukar vara en bra indikator på hur valet slutar. Den som anser att det går »åt rätt håll« tenderar att rösta på den sittande regeringen. Och vice versa. I så fall är detta dåliga nyheter för Stefan Löfven.
SOM-institutet visar att 50 procent anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll och bara 27 procent åt rätt håll. Med tanke på att Sverige går som tåget ekonomiskt är det en rätt förvånande siffra.
Men samtidigt konstateras att Sveriges höga nivåer när det gäller mellanmänsklig tillit består. Trots senaste årens fokus på våld och terror i mediebevakningen. Medborgarna är också förvånansvärt nöjda med den svenska demokratin och förtroende för våra gemensamma samhällsinstitutioner ökar.
Samtidigt finns alltså motstridiga tendenser, sprickor i fasaden. SOM-institutet pekar på en minskad tillit i vissa grupper. Föga förvånande har de som röstar på Sverigedemokraterna låg tillit till sina medmänniskor och därigenom också till offentliga institutioner.
I den gruppen ingår sjuka, lågutbildade, arbetslösa, utrikes födda och personer helt utan partisympatier.Här finns alltså en alldeles uppenbar klassdimension.
Dessutom har arbetarklassen, människor i arbetslöshet, sjukersättning och olika former av »åtgärder« en lägre tillit än tidigare.
Sammantaget handlar det om en tredjedel av valmanskåren. I den gruppen ingår sjuka, lågutbildade, arbetslösa, utrikes födda och personer helt utan partisympatier. Här finns alltså en alldeles uppenbar klassdimension.
Det är också värt att notera att oro för stress kopplat till arbetslivet är högst påtaglig i stora grupper. Sören Holmberg och Bo Rothstein konstaterar att för flera »välfärdspolitiskt exponerade utsatta grupper» minskar den mellanmänskliga tilliten.
De allra flesta svenskar har fått det avsevärt bättre de senaste decennierna. Men en minoritet, en ganska stor minoritet, har drabbats av hårdare krav och försämrade trygghetssystem. Vilket skapat en ökad utsatthet och minskad trygghet.
Många av de offentliga trygghetssystemen präglas också av ett stort mått av godtycklighet där tjänstemännens avvägningar kan skilja sig åt inte minst eftersom politikerna gett stramare tyglar och skurit i budgetarna. Vilket lett till att vi i Sverige i dag, skriver Holmberg och Rothstein, har »en stor minoritet medborgare som förenas av en låg tilltro till sina medmänniskor och av att de inte stödjer det etablerade Sveriges partier«.
Almedalsprogrammet innehöll flera seminarier på detta tema. Men generellt är tillitsbristen en förbisedd och lågt prioriterad fråga i den politiska debatten. Samtidigt är det den kanske största välfärdspolitiska utmaningen framöver. Den hänger samman dessutom med hur vi ska organisera och utveckla arbetslivet. Med stor sannolikhet kan detta kopplas till demokratins hälsotillstånd i detta land.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
