LEDARE Med eller utan överskottsmål måste skatterna höjas. Där är ett problem att januariavtalet går åt rakt motsatt håll.
Tecknen ökar på att vi är på väg mot sämre tider. Förra veckan kom siffror från Konjunkturinstitutet som visade att tillväxten i Sverige minskade med 0,1 procent för andra kvartalet. Och häromdagen kunde Arbetsförmedlingen notera att arbetslösheten för första gången på länge gått upp under juli månad.
Det är ingenting konstigt att vi får de här signalerna. Snarare är det märkligt att de dröjt så länge, med tanke på alla orosmoln som på sistone hopat sig ute i världen.
President Trumps handelskrig med Kina har dämpat den kinesiska tillväxten, men drabbar också amerikanska jordbrukare och löntagare. Om Storbritannien genomdriver en hård Brexit beräknas 1,2 miljoner jobb försvinna i Europa, mest i Tyskland.
Kärnvapenmakterna Indien och Pakistan bråkar om Kashmir. Spänningen ökar för oljetransporterna genom Hormuzsundet. Gissningarna är många om demonstrationerna för demokrati i Hongkong slutar i en invasion från fastlandet.
Eftersom börsen skyr osäkerhet störtdyker kurserna. Och ekonomiska dysterkvistar påstår om att det nu bara handlar om dagar, månader innan världsekonomin kraschar. Så är det kanske inte. Men ingen vet. Ett litet, exportberoende land som Sverige kan knappast luta sig tillbaka i väntan på smällen. När det rasar kan det gå fort. Så det krävs att man försöker förebygga problemen.
Riksbanken har med sin minusränta tomt i verktygslådan. Så ska något göras måste regeringen med en aktiv finanspolitik svara för det. Även om vi inte skulle behöva stimulera ekonomin är de offentliga reformbehoven i Sverige mycket stora.
Det behövs många tusen bostäder för de unga. Ersatt järnvägsunderhåll måste klaras. Stora investeringar behövs i elnätet. Infrastruktur för elfordon behöver utvecklas.
Många kommuner går back och måste undsättas. Äldreomsorgen har stora behov. En halv miljon anställda behöver rekryteras till välfärdssektorn fram till 2026. Nöjer sig framtidens undersköterskor med dagens magra löner? De sämst ställda pensionärerna måste få ett handtag. De många utförsäkrade sjuka behöver nya chanser. Försvaret bör få några miljarder till, om än inte de summor som försvarsberedningen föreslagit.
Men om sådana här behov ska fyllas finns en stoppkloss i en av punkterna i januariavtalet. Där står det: ”Överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas”. En del av detta ramverk är överskottsmålet. Det är en relikt från 90-talskrisen, som socialdemokraterna velat avskaffa, men som de borgerliga vill ha kvar.
Konjunkturinstitutet gissar att kanske 20 miljarder i reformer ändå kan pressas in i höstens statsbudget. Men behoven är – som alla kan se – mycket större. Med eller utan överskottsmål måste därför skatterna höjas. Där är ett problem att januariavtalet går åt rakt motsatt håll – slopad värnskatt för de rika och tredubblat RUT-avdrag, också mest för de rika.
Socialdemokraterna bör därför på Harpsundsöverläggningarna om budgeten i nästa vecka diskutera skattehöjningar som förmår dämpa dagens ekonomiska klyftor. Nära till hands ligger, som bland andra ekonomen Lars Calmfors föreslagit, att återinföra en fastighetskatt och skärpa annan kapitalbeskattning.
En annan modell, som vi hade på Ernst Wigforss tid som krisbekämpare, är att klyva budgeten i en del som handlar om löpande utgifter/inkomster, och en annan där de nödvändiga framtidsinvesteringarna läggs. En sådan lösning kan också bli nödvändig, för att klara klimatkrisens växande krav på statliga investeringar och stöd till privata satsningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
