Sverige väljer att blunda för pågående miljökatastrof och illegal ockupation. Det skriver Klas Lundström, journalist och författare.
I maj 2013 besökte Indonesiens president Susilo Bambang Yudhoyono Sverige. Officiellt statsbesök, välbesökta presskonferenser, undertecknade samarbetsavtal med statsminister Fredrik Reinfeldt – avtalen gällde företrädesvis miljö och stadsplanering, fick vi veta. Inte människorättsbrott och ockupation. Varför?
Indonesien intresserar många. Sydostasiens snabbast växande ekonomi, en av få nationer som politiskt vågat ta strid mot Saudiarabien. Det talas om att byta huvudstad, bort från Jakarta och Indonesiens politiska maktkärna Java, eventuellt för en ny miljonstad i Borneos djungelhjärta. Borneo är världens tredje största ö och numera hemvist för världens största palmoljeproduktion och därtill en av Indonesiens viktigaste kolbrunnar.
På andra fronter är tystare (Fredrik Reinfeldts regering inkluderad); Indonesiens illegala ockupation av Västpapua har pågått sedan 1960-talet och är numera tämligen långt ifrån toppolitikens agenda. Få tycks orka bry sig.
Sverige är inget undantag. Under sitt besök medgav Indonesiens president Susilo att det fortfarande finns saker att göra för att stärka landets bräckliga demokrati. En demokrati som segrade när den seglivade diktatorn Suharto avgick våren 1998. Men Susilo fortsätter ändå att sanktionera förföljelse av oliktänkande och separatister i Västpapua. Presidenten ser även mellan fingrarna när det gäller trakasserier av fackligt aktiva, journalister, religiösa minoriteter och människorättsaktivister. I augusti 2013 ifrågasatte Human Rights Watch den indonesiska regeringens ambitioner att stävja de oroligheter mellan religiösa grupper med Jakarta som slagfält.
Korruption i Indonesien är ingen bagatell: Åren 2003–2006 uppnådde korruptionen samma siffror som landets samlade hälsoutgifter. Och 2003 drog Swedwatch en krass slutsats som gav eko i Borneos skogar: ”Med nuvarande avverkningstakt riskerar Borneos skogar att vara rensade på kommersiella marker innan 2010.”
2013 går det att konstatera att situationen är minst lika prekär. Grunden för en katastrof är redan lagd, och klart är att svenska Exportkreditnämnden har spelat en bärande roll på Borneo. Med generösa krediter från delvis statligt ägda Nordea till bolag som ABB och Hägglunds finansierades Indah Kiat Pulp and Paper. Företaget är ett dotterbolag till pappersjätten Asia Pulp and Paper (APP), ett bolag med en synnerligen väldokumenterad mörk miljöhistoria.
Men inte heller detta var underlag för debatt när president Susilo besökte Sverige, inte heller journalister fann dem intressanta. I stället berömde Reinfeldt Susilo för dennes arbete kring ”hållbar utveckling”. Statsministern avundades även Indonesiens ekonomiska uppsving. Fram till mitten på 1990-talet var Sveriges import av pappersmassa från Indonesien näst intill noll, men i takt med att millennieskiftet kröp närmre och Indonesiens diktatur knakade i fogarna sköt handelsutbytet länderna emellan i höjden: 2001 importerade Sverige 19 000 ton pappersmassa, motsvarande fem procent av den totala importen. Stora kvantum av importen är, visar Swedwatchs granskning, en tydlig följd av illegal skövling.
Så, nu när Sveriges förbindelser med Indonesien än mer fördjupas är det viktigt att Fredrik Reinfeldt inser att hans nye bundsförvant är medskyldig till Borneos förestående ekologiska kollaps, en illegal ockupation (Västpapua) och till en av världens största pågående miljökatastrofer (verksamheten vid planetens största guld- och koppargruva Freeport). Men om dessa saker talades det tyst om under president Susilos statsbesök i Sverige. Dessvärre.
Klas Lundström, författare och journalist. Artikeln är ett omarbetat utdrag ur Lundströms kommande bok Arkipelagen: Indonesien sträcker på sig (Telegram Bokförlag).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
