Klass på bästa sändningstid

ledare Senaste säsongen av Gift vid första ögonkastet är mer än bara underhållning. Det är pedagogiska filmer över det politiska Sverige: klyftan mellan stad och glesbygd, mellan män och kvinnor, mellan arbetarklass och akademiker.

I brist på annat att göra denna pandemi har jag blivit en slags Gift vid första ögonkastet-influencer.Varje torsdag är en helig stund för mig och mina instagramföljare. Jag ser programmet och gör sedan analyser. Mina följare hejar på och vi analyserar tillsammans.

Kortfattat går programmet ut på att två främlingar gifter sig med varandra första gången de träffas. Därefter får de fyra veckor på sig att lära känna varandra för att sedan bestämma sig för att fortsätta eller gå skilda vägar. Det är sex modiga personer som lämnar ut sig för hela svenska folket som sedan gör djupa analyser baserat på ett ihopklippt och komprimerat TV-program.  För analyserna duggar tätt.

Men denna säsong är så mer än bara underhållnings-TV. Det är som pedagogiska filmer över det politiska Sverige: klyftan mellan stad och glesbygd, mellan män och kvinnor, mellan arbetarklass och akademiker.

Programmet ger mig kanske inte hopp, men någon slags förtröstan.

Först har vi Anton och Sofia, båda med ett stort intresse för tacos. Sofia pluggar till lärare i Stockholm, något Anton verkar tycka är onödigt eftersom han knappt kan bärga sig att köpa ett praktiskt hus i Alingsås. Sofia drömmer förvisso också om ett Svensson-liv, men med könsneutrala kläder till barnen. Hon fnissar kärleksfullt åt Anton när han åker på fel sida i rulltrappan i Stockholm, köper souvenirer i Gamla Stan och träffar en vegan. För tacoparet kom krisen när Anton fyllesjöng Björn Rosenströms sexistiska låttexter. Han förstod inte alls det problematiska, men efter en feministisk genomgång konstaterade Anton att han “lärt sig något”.

Sedan har vi läkaren Lars och sjuksköterskan Elinor. Lars har ständigt ett leende redo närhelst livet blir jobbigt. Och jobbigt blir det eftersom Elinor jobbar på IVA mitt i en pandemi, något hon naturligtvis behöver ventilera. Detta vill inte Lars prata om, sitt yrke till trots, heller inte sin barndom eller “annat jobbigt” utan planerar istället fest och resor. Han får helt enkelt personifiera den hårdhudade killen som håller sina barndomstrauman långt inom sig. Men under puttrar något annat: Lars har stora komplex för sin klassbakgrund, något som blir uppenbart när han besöker Elinors barndomshem.

Slutligen har vi grävmaskinisten Johan och socionomstudenten Susanna som båda vill bo på landet. Susanna vill ha “en skogshuggartyp” men som gärna har läst genusvetenskap. Johan verkar mest vilja ha någon som låter honom få vara sig själv, eller åtminstone som låter honom säga vad som helst. Deras långvariga kris började när Johan drog ett rätt oskyldigt skämt om städning som Susanna tyckte var olämpligt. Därefter åkte de på en plågsam bröllopsresa som mest gick ut på att Susanna störde sig på allt Johan gjorde. Sen har Johan försökt förstå vad man får säga och inte och Susanna är tapper när hon försöker förstå varför det är så viktigt för Johan att använda ordet kärring.

Jag undrar om vi någonsin pratat så mycket om klass på bästa sändningstid?

Klasskrockar är ju förvisso inget nytt i programmet. Vi minns alla när golfinstruktören Eva parades ihop med Per som var golvläggare. När Per ska flytta in hos Eva utbryter panik: hon vet inte var hon ska göra av hans “smutsiga arbetskläder”!  De får ligga på balkongen. Inte heller vet hon var Per ska ta i vägen, särskilt inte med tanke på att han ska upp jättetidigt (betydligt tidigare än när folk spelar golf). Han får helt sonika dela rum med kattlådan.

Nu är klasskrockarna lite mer sofistikerade. Det är isbergssallad möter jordgubbar till tacos. Det är könsneutrala kläder möter rosa och blått. Det är “kärring” möter “PK-språk”. Det är Alingsås möter Stockholm och Torshälla möter socionomprogrammet.

Könsrollerna är ju uppenbara. De medvetna kvinnorna kämpar hårt med att med att få sin partner att förstå genus och prata om känslor. Studier har visat att kvinnor mår bättre som singlar än män, bland annat för att kvinnor ofta tar ett större känslomässigt ansvar i relationen. Män å andra sidan får ett bättre liv i en kärleksrelation. Som kvinna kan man ju bli bitter över detta faktum, men man kan ju också vända på myntet. Män har färre nära relationer än kvinnor och vill kanske vara i en kärleksrelation för att de helt enkelt är mindre ensamma då.

Idag är majoriteten av de som studerar på universitet och högskolor kvinnor. Pojkar klarar skolan sämre än flickor. Kvinnor flyttar från glesbygden där männen blir kvar. Män har ofta sämre relation till sina barn. Det är även en klassfråga hur många barn man får. Fattiga män har färre barn än vad de själva önskat.

Svante Tidholm vill gråta när han ser programmet. Själv ger programmet mig kanske inte hopp, men någon slags förtröstan. Även om man så klart kan irritera ihjäl sig på männens oförstående blickar varför kärring är ett problematiskt ord eller varför Björn Rosenströms låttexter är problematiska, ser jag också tre stycken män som jobbar rätt hårt på att försöka hitta en plats i en värld där mansrollen är i snabb förändring.

Bara det att Antons största dröm är att få barn och att Johan uttrycker att han vill “hitta någon som betyder livet för honom” ger kanske en föraning om att en annan mansroll är möjlig. Feminismen har länge kämpat med att frigöra kvinnor från en skev kvinnoroll. Men lika mycket behöver män få frigöras från en stereotyp mansroll som verkar vara rätt outhärdlig att leva upp till.

Till syvende och sist är vi alla människor med fel och brister som nog i grund och botten vill ha samma sak: kärlek, sunda relationer och människor som tycker om oss för den vi är.

På torsdag vet vi hur det går för våra par. Själv tror jag att tacosparet håller ihop och de andra relationerna tar slut.