Ett möjligt grexit rycker närmare. Då är det viktigt att se att Grekland är symptomet på den sjukdom som finns i eurozonen – inte orsaken.
Nämn den europeiska skuldkrisen och blickarna riktas snabbt mot Grekland, landet som blivit hela kontinentens sorgebarn och hackkyckling. Det är inte så konstigt. Statskassan skramlar tom sedan länge och torsdagens utbetalning till IMF på 450 miljoner euro klarades med nöd och näppe. Landet blöder.
Europas ledare i allmänhet och Angela Merkel i synnerhet gör dessutom sitt för att utmåla Greklands premiärminister Alexis Tsipras som politikens pojken med guldbyxorna. Det är lätt att få intrycket att de första månaderna med en Syriza-ledd regering varit tumrullande till tonerna av “Gimme Some More”.
Frågan är om det stämmer med verkligheten.
Syriza är i allra högsta grad ett populistiskt parti som jonglerade med både ett och annat luftigt löfte under valrörelsen. Att locka röster och att regera är två helt olika saker.
Samtidigt har regeringen höjt skatter och presenterat en politik för att fördela landets krisbörda. Inom 30 dagar ska landet återbetala runt 6 miljarder euro till IMF och till finansiella aktörer som köpt grekiska statsskuldsväxlar.
Läget är kritiskt. Lämnar Grekland euron, vilket alltfler ser som en risk, kommer det brisera som en bomb i ett redan sargat europeiskt samarbete.
Men det är viktigt att förstå att ansvaret långtifrån bara är Greklands. Stjärnekonomen Thomas Piketty kallar EU:s behandling av landet för “en misshandel som döljer eurozonens verkliga problem”. Enligt honom behöver vi prata mindre om Grekland och desto mer om EU:s strukturella huvudvärk.
Krisen är större än Grekland och kräver åtgärder av historiska proportioner. EU är i akut behov av en modell för riskspridning och finanspolitisk stabilisering, liknande den som Furceri och Zdzienicka skissat på. Det är uppenbart att euron aldrig kan fungera utan finanspolitiska verktyg för att kontra chocker i det ekonomiska systemet.
Samarbetet är i själva verket ett felkonstruerat penningpolitiskt system som haltar rejält. Övertron på ränteverktyget har gynnat den tyska ekonomin och dränerat den grekiska, spanska och portugisiska. Att Grekland ska betala en femtedel av landets BNP i skulder de närmaste 20 åren är en orealistisk och farlig form av politisk pennalism.
Europas ledarskikt har all anledning att vara nervöst inför hur det grekiska dramat utvecklar sig de närmaste veckorna. Den rådande konflikten mellan tysk åtstramningsideologi och keynesiansk logik i populistisk kostym ställer hela det europeiska projektet på sin spets. Faktiskt.
Grexit kan nämligen innebära slutet på en lång period av europeisk samsyn och kasta in EU i en turbulent period med potentiellt katastrofal utgång. Just därför är det så viktigt att förstå Grekland som symptomet på en sjukdom i eurozonens själva nervcentrum – inte orsaken.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
