Ränteavdragen borde fasas ut, men regeringens förslag slår mot en redan utsatt grupp.
Lyxfällan målar upp en tacksam schablonbild: platt-tv på kredit, oöppnade räkningar i högar och charterresa bokad trots att det saknas pengar till vinterkläder. Men som programledaren påpekade till mig när vi träffades på ett seminarium om överskuldsättning: ”Det är de fall vi kan göra något åt.” Verkligheten målar upp en betydligt dystrare bild än att överskuldsättning per definition skulle handla om överkonsumtion, eller lättja.
De vanligaste skälen till att hamna i överskuldsättning är sjukdom, arbetslöshet, skilsmässa eller att ens partner dör. Oförutsedda händelser som drastiskt ritar om ens ekonomiska situation. Att skulderna hos Kronofogden nu ökar i en takt vi inte sett sedan 1990-talets krisår, både sett till antal personer skuldsatta och till storleken på skulderna, handlar förstås inte om att svenskarna kollektivt blivit sämre på att öppna sina räkningar. Det handlar om systemförändringar som gjort att räkningarna plötsligt skenat. Som hög inflation och chockhöjda räntor.
En oförlåtande kultur gentemot låntagarna kan alltså – tvärtemot avsikten – leda till mer högriskkrediter
Framförallt ökar ansökningarna om skuldsanering inom gruppen äldre kvinnor. Det är en grupp med små ekonomiska marginaler och som har små möjligheter att påverka sin inkomst uppåt. Nya grupper har också hamnat hos Kronofogden – familjer med två inkomster, där föräldrarna har en etablering på arbetsmarknaden, var tidigare inte synliga i myndighetens statistik. Kronofogdens generaldirektör vittnar om att de nu är en växande grupp.
I det här ekonomiskt pressade läget för många hushåll väljer regeringen att gå vidare med förslag om att slopa ränteavdrag för blancolån, trots varningar om att det kommer öka inkassokraven och skulderna hos Kronofogden. Ränteavdraget innebär att du kan dra av 30 procent av räntekostnaden på din deklaration. Det är alltså en indirekt skattesubvention av lån. I sin nuvarande konstruktion gäller ränteavdragsrätten oavsett typ av lån. Den stora kostnaden är dock bostadslånen, där ränteavdraget har bidragit till att trissa upp såväl bostadspriser (eftersom det gjort det så billigt att låna) som bankernas marginaler. Ränteavdraget borde som konstruktion successivt avskaffas.
Men att med nålsögd precision rikta sig mot lån utan säkerhet, är att slå mot en redan utsatt grupp. Det är lätt att moralisera över blancolån, men det finns många skäl till att det kan behövas – i synnerhet om du inte har kapital hemifrån. Snarare än att rikta udden mot låntagarna, borde regeringen pressa långivarna. Många som hamnat i skuldsnurran sitter med evighetslånga dröjsmålsräntor och avgifter som bara tickar uppåt. För långivarna är risken liten, eftersom vi har en statlig myndighet med stora befogenheter att driva in skulderna.
En oförlåtande kultur gentemot låntagarna kan alltså – tvärtemot avsikten – leda till mer högriskkrediter, eftersom företagen går skadeslösa. Om det däremot straffar sig att via uppsökande algoritmer och aggressiv marknadsföring locka med lån till personer med dåliga förutsättningar att betala tillbaka, skulle det göra företagen mindre benägna att bevilja lån av den typen. Exempel i den riktningen vore att göra det lättare att få skulden avskriven och att förbjuda direkta ockerräntor.
Som Lena Pettersson, författare till boken Skuldsatt, uttryckte det på tidigare nämnda seminarium: ”Som låntagare får du aldrig göra misstag. Men som långivare får du göra hur många misstag som helst.” Vad är de moraliska implikationerna av det?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
