Lagom till LO:s kongress läste Johan Jönsson en av sina dikter på en kulturkväll om klass på Kungliga Dramatiska Teatern. Dikten beskriver hur diktarjaget är hemma hos en familj i fashionabla Äppelviken och torkar sin ”herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar”. Jens Liljestrand svarade upprört i DN att ”du kan ta ditt/jävla klasshat och/köra upp i röven”.
Under de senaste åren har arbetarnas klassorganisation LO tappat en fjärdedel av sina medlemmar. Landsorganisationen befinner sig i en medial uppförsbacke. Inför årets kongress ligger fokus på fackets kris och den manliga dominansen i den nya LO-ledningen.
Två motsägelsefulla bilder? Nej, egentligen inte. I en annan dikt har Jönsson för övrigt beskrivit sitt ”äckelhat” för LO:s avgående ordförande Wanja Lundby-Wedin.
Jens Liljestrand kopplade samman Johan Jönsson med ungsocialisten Leon Larssons poesi som i början av 1900-talet gav röst åt den tidens klasshat. Hundra år senare krackelerar klassorganiseringen. Folkhemmets samhällskontrakt är under upplösning. Samhällets toppar flyger iväg i business class.
I klasspyramidens fot frodas missnöje och uppgivenhet. Klasshatets renässans har sin materiella grundval. Jag har inga problem med Joakim Jönssons poesi. Kulturen måste stå fri från politisk domvärjo.
Den liberala obehagskänslan inför frågan om klass i exempelvis DN förvånar inte. Däremot är det oroande att vänsterns skribenter inte kan skilja på klasshat och klassmedvetenhet. Klasshatet riktas mot individer i överklassen. Göran Persson ord om att han ”hatar klassamhället” handlade om de strukturer som skapar ojämlikhet.
De politiska rörelser som gjort politik av klasshatet uppvisar ett förfärande historiskt bokslut. Den radikala anarkismen som Leon Larsson under en period representerade, han övergick senare till socialdemokratin, har förvisso – tack och lov – aldrig prövats i samhällelig form. Men kommunismen satte i hög grad sin prägel på förra seklet. För kommunisterna innebar klasshatet att motståndarna måste utplånas. Och i förlängningen även bolsjevikernas konkurrenter på vänsterkanten, socialrevolutionärerna och socialdemokraterna. Mönstret upprepades i alla länder där kommunisterna tog makten. Lenin visade vägen.
Så när Åsa Linderborg i Aftonbladet drar en lans för just Lenin och inrangerar honom i en kulturradikal tradition reser den historiska erfarenheten ragg. Alla decennier av förtryck, folkmord och lidande talar sitt tydliga språk. Det kommunistiska maktövertagandet blockerade en möjlighet att utveckla demokratiska strukturer – i Ryssland efter 1917 och i Europas östra delar efter 1945. Detta förhindrade tillkomsten av motkrafter i det civila samhället, exempelvis fria fackliga organisationer.
Efter murens fall har dessa länder följdriktigt tenderat mot extrem nyliberalism. Kommunismens kvarvarande bastioner stämmer inte till efterföljelse: Ett Nordkorea som inte kan föda sin befolkning, ett Kina som experimenterar med extrem kapitalism eller ett Kuba som fängslar dissidenter.
Klassamhället är en seg struktur. Liksom uppdelning i ”dom där uppe och dom därnere”. Även de kommunistiska samhällena var klassamhällen. I själva verket framfödde kommunismen en ny klass, en partinomenklatura som levde i social och ekonomisk avskildhet från den stora massan.
Historiens lärdom är obeveklig. Vi kommer aldrig att kunna realisera ett klasslöst samhälle fullt ut. Den drömmen riskerar att bära fram totalitarismen. Men strävan efter klassutjämning är politikens a och o. På flera sätt.
Politiken måste sträva efter ökad jämlikhet. Men även efter att i en vidare mening frigöra oss från de förtryckande strukturer som begränsar individernas fria utveckling och förhindrar social rörlighet. Klasshatet representerar en intuitiv reaktion på orättvisor. Vi behöver helt enkelt en mer fundamental kritik av klassamhället för att kunna utveckla demokratin och främja jämlikheten.
Historien går inte igen. Men parallellen till det tidiga 1900-talet ger viktiga insikter för LO:s kongressdelegater. I dag behöver LO vinna ungdomar och de som jobbar i tjänstesektorn. Det handlar om organisering och mobilisering och om att vitalisera idé- och opinionsbildningen – vilket är viktiga utmaningar för den pågående LO-kongressen.
Klasshatet, däremot, är ett stickspår. Precis som för hundra år sedan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
