Tanken på att klassklyftor går att reducera till vad människor har i plånboken är felaktig. Den verkliga fattigdomen uppstår när politiken ignorerar att se vad människor har för behov, skriver Nathan Hamelberg.
Folkpartiets tungviktare Carl B. Hamilton (ekonomisk-politisk talesman) och Erik Ullenhag (integrationsminister) sågar sig själva längs fotknölarna i en debattartikel i Dagens Nyheter. Under rubriken ”Klyftorna i Sverige har inte ökat under dagens regering” gör de ett tappet försök att göra gällande att allt är som vanligt och inget förändrats med Alliansen vid makten. Hamilton har i andra sammanhang argumenterat för behovet av större inkomstspridning som något livsviktigt för svensk ekonomi, så konstaterandet i DN är ett direkt underkännande av Alliansens politik.
Föreställningen att klyftorna i samhället inte ökat eftersom inkomstklyftorna inte har gjort det är att reducera ekonomi till privatekonomi. Om en inte tittar på samhällsekonomi, fungerande service, privatiseringar, avknoppning av verksamhet, dyrare kollektivtrafik, avskaffade nolltaxor så skulle det finnas fog för analysen. Men att inte ta hänsyn till detta leder fel. Och det är just det som är utmärkande; Alliansens talespersoner vill undanta de politiska beslut de fattat från vad som inverkar på ekonomin.
Lustigt nog samsas Hamilton och Ullenhags artikel med en ledarartikel i samma tidning, som skriver om att Moderaterna i Stockholm Stad drar i bromsen för avknoppningarna (utslumpandet) av kommunal verksamhet i staden. Där står att läsa om hur förskolor och hemtjänst sålts till anställda för 3,4 miljoner kronor, men att det verkliga värdet för verksamheterna är minst 81,7 miljoner kronor. Vem som betalar den verkliga kostnaden för dessa verksamheter framgår inte i Hamilton och Ullenhags analys.
I september 2012 kom Ullenhag med ett utspel om att de 15 mest utsatta förorterna i Sverige ska tävla om 200 miljoner kronor för att bryta utanförskapet. Pengar ska ges till de som lyckas bäst; ett Hunger Games-inspirerat förslag kan man tycka. Oavsett är det ett tydligt uttryck för synsättet att ansvaret för integrationsåtgärder kommer nedifrån, inte från regeringen.
Att Ullenhag å ena sidan vill ge ”lyckade förorter” prestationsbaserade bonusar utifrån kriterierna utbildning, sysselsättning och försörjningsstöd, samtidigt som hans Allianskamrater lokalt säljer ut förskolor och hemtjänst till vrakpriser är antingen tecken på inbördeskrig mellan regeringens partier lokalt och nationellt, eller så är integrationssatsningarna enbart ett spel för gallerierna (vilket framstår som mer troligt).
De gamla grekerna skilde skarpt på politik och ekonomi; det som gällde polis (staden) var inte bara en generalisering av det som berörde oikos (hushållen). Tanken om ”inga ökade inkomstskillnader” är granne med tanken på att samhällsekonomi och klassklyftor går att reducera till vad människor har i plånboken. Men den verkliga fattigdomen uppstår när politiken ignorerar att se vad människor har för behov i samhället, oavsett tjocklek på plånbok.
Nathan Hamelberg, kommunikatör och debattör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
