ledare Klassröstningen i Sverige har försvagats, men i internationell jämförelse är den fortfarande stark. Bland LOs medlemmar är de röd-gröna partierna fortfarande i majoritet, visar den senaste SCB-mätningen.
En av teserna i den franska ekonomen Thomas Pikettys bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet är att flera socialdemokratiska och socialistiska partier numera vinner starkare genklang bland långutbildade än bland kortutbildade. En annan mer generell tes är att klassröstningen i Europa har försvagats.
I flera avseenden skiljer sig emellertid Sverige från många andra länder. Det är visserligen sant att klassröstningen blivit svagare, men den är fortfarande ovanligt stark.
Av SCB:s senaste väljarundersökning framgår hur rösterna mellan olika partier fördelar sig utifrån facklig tillhörighet, inkomst, utbildning, bostad, kön etc. Av LO:s medlemmar skulle 38,8 procent rösta på Socialdemokraterna, det är klart högre än de 30,1 procent som partiet får i hela befolkningen. Socialdemokraterna har också ett betydligt större stöd bland LO:s medlemmar än bland TCO- och Saco-anslutna (där siffrorna är 25,6 procent respektive 26,0 procent, det vill säga aningen högre inom Saco).
Vänstersidan har successivt också fått en övervikt av kvinnor
Socialdemokraterna har också har en tydlig klassprofil när det gäller inkomster. Ju högre inkomst desto färre röster överlag. På liknande sätt har Socialdemokraterna ett starkare stöd bland dem som bor i hyreslägenhet, jämfört med dem som bor i bostadsrätt eller egen villa. När det gäller utbildningsnivå har S, tvärt emot Pikettys tes, störst väljarstöd bland dem som endast har en förgymnasial utbildning. Därefter sjunker stödet för partiet i takt med att utbildningsnivån stiger hos väljarna. Samtidigt befinner sig även de lägsta punkterna på kurvorna på en relativt hög nivå. Bland dem som endast har förgymnasial utbildning är andelen som skulle rösta på S 39,3 procent, det kan jämföras med dem som har minst tre års eftergymnasial utbildning, där stödet är 25,4 procent.
Notabelt är att klassröstningen inte är lika entydig inom V och att den snarast har en motsatt karaktär inom MP. Både V och MP har starkast stöd inom Saco, något lägre inom TCO och allra lägst inom LO. Vidare har både V och MP en omvänd kurva jämfört med S när det gäller utbildning, det vill säga ju längre utbildning desto högre andel röstar på V och MP. V:s och MP:s väljarbas stämmer därmed – till skillnad från Socialdemokraternas – in på Pikettys tes om att partier till vänster numera ofta har ett starkare stöd hos personer med lång utbildning.
Ett annat tecken på delvis samma sak är att V sedan flera år tillbaka är betydligt starkare i Stockholm (16,7 procent) än i den traditionella fästena i mellersta och övre Norrland (10,7 procent). Däremot har V en mer traditionell klassprofil när det gäller boende, med en stark överrepresentation bland dem som bor i hyresrätt. Även när det gäller inkomster ökar överlag stödet för V i takt med att väljarnas inkomster sjunker, medan MP är ganska jämnstora i alla inkomstgrupper (men med en liten puckel för medianinkomsttagare).
Vilka grupper som röstar på partier har betydelse. För att med trovärdighet kunna driva en politik för ökad jämlikhet är det centralt att ha ett starkt stöd från dem som befinner sig längst ner i klassamhällets hierarkier. Arbetarrörelsen gör också anspråk på att företräda en huvuddel av arbetarna, därför är stödet från LO-gruppen viktigt. Att totalt sett 52,2 procent av LOs medlemmar skulle rösta på antingen S, V eller MP är därför positivt, men det är problematiskt att 27,1 procent av LO-medlemmarna stödjer SD. Samtidigt är det anmärkningsvärt att SD:s siffror står och stampar inom LO-gruppen medan partiet ökar markant bland exempelvis manliga företagare. Inom den gruppen skulle SD i dag få 32,0 procent rösterna, vilket betyder att SD gått om Moderaterna och numera är största parti för män som driver företag (inklusive jordbruk).
Som konstaterats ovan så stödjer en majoritet av LO:s medlemmarna konstellationen S-V-MP. Om LO:s medlemmar skulle få bestämma skulle Sverige med andra ord få en röd-grön regering som inte skulle behöva söka stöd från Centern. Samma sak gäller om bara kvinnorna skulle få bestämma. Då skulle de röd-gröna partierna få 50,3 procent av rösterna (S 34,9 procent, V 10,9 procent och MP 4,5 procent).
Slutsatsen blir denna: klassröstningen lever kvar, men vänstersidan har successivt också fått en allt starkare övervikt av kvinnor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
