ledare Hur kommer vi att minnas valrörelsen 2018? Kanske som valet som skuggades av skogs- och bilbränderna? Men bortom dessa finns frö till förändring. 

De brinnande svenska skogarna blev en smärtsam påminnelse om de hotande klimatförändringarna. Bilbränderna i västra Sverige är ytterligare en påminnelse om vår tids organiserade kriminalitet och växande sociala klyftor. Båda blottlägger politiska stridsfrågor av olika slag.

Några moderata riksdagsledamöter har kritiserat mediebevakningen och undrat om den drivs av ambitionen att rädda kvar Miljöpartiet i riksdagen!

Jimmie Åkesson ville i sitt sommartal inte göra politik av vädret, men backade delvis senare i Sveriges Radios utfrågning. Donald Trump hade inte kunnat göra krumbukterna »bättre«.

Bilbränderna leder in på upptrampade stigar som rör brottsbekämpning och segregation. Medan andra talar om invandringens konsekvenser eller integrationens tillkortakommanden. Sammantaget ger bränderna bilden av en annalkande apokalyps och vittnar om ett land som »går sönder«.

Samtidigt finns många positiva tecken i ett världens rikaste och bäst fungerande länder.

  • Det ekonomiska läget är sensationellt gott. Det går bra för Sverige. Tillväxten överträffar prognoserna.
  • Arbetslösheten går långsamt ner. Om än från en oacceptabelt hög nivå.
  • Arbetskraftsdeltagandet är skyhögt särskilt i jämförelse med andra europeiska länder.
  • Skatteintäkterna ökar.

När Magdalena Andersson presenterade de ekonomiska utsikterna på trappan till Harpsund i veckan hade hon ett ännu mer pengar i kassakistan att göra reformer av. Under »normala« omständigheter skulle detta borga för ett återval och ytterligare schvung i opinionen för ett regeringsparti.

Men så är det verkligen inte för den regerande socialdemokratin. Frågan är varför.

Regeringen har särskilt det senaste året gjort åtskilliga välfärdspolitiska utspel och utfästelser. Och lovar ännu mer inför framtiden.

Så varför ser det så dystert ut för Stefan Löfven? Varken välfärdsreformer eller ekonomisk framgång tycks lyfta opinionen.

Fenomenet är inte nytt. 2014 hade Reinfeldt och Borgett stort förtroende vad gäller ekonomi. Ändå förlorade moderaterna väljarstöd och regeringsmakten.

En förklaring är förstås att nya politiska och ideologiska frågeställningar konkurrerar om intresset och påverkar väljarnas val. Och för många väger dessa tyngre än traditionella plånboksfrågor.

Det handlar om spänningen mellan nationalism och globalism, auktoritära idéer och frihetliga ideal, nostalgi och framtidstro. Dimensioner som skär genom och klyver de traditionella blocken.

Väljarna röstar inte alltid för framtida löften, utan i bland också mot den nyss inställda framtiden-

Detta har paradoxalt nog lett till en flykt från mitten och en vidgad ideologisk konflikt i svensk politik. Precis som i många andra länder. Som på något sätt inte uppmärksammas eller tydliggörs, och som inte fångar väljarna på samma sätt som tidigare. Partierna har i denna mer komplexa politiska miljö ett behov av att lyfta fram det särskiljande, särskilt om det går dåligt för ett parti.

Alliansen har dessutom tagit några ordentliga kliv högerut och lägger inte längre några vidare band på sig vad gäller skattesänkningar, marknadshyror och försämringar av löner och rättigheter i arbetslivet.

Det verkar inte gå hem. Inte heller biter det att skrämma väljarna för socialdemokratisk socialism understödd av »kommunisterna« i Vänsterpartiet. Det är kanske låter lite för bra för att vara sant. Möjligen var den sann på det röda 70-talet.

På sin kant har Socialdemokraterna också gjort något av en vänstergir för att återmobilisera förlorade väljare. Partiet har skärpt kraven på bra och rimliga jobbvillkor och argumenterar mot vinstjakt i välfärden – och har radat upp satsningar på välfärden. Samtidigt som socialdemokraterna hela tiden varnar för borgerliga skattesänkningar.

Varken det ena eller andra lyfter opinionssiffrorna.

Ett skäl kan förstås vara att socialdemokraterna betalar ett pris för gamla försyndelser och 25 år av marknadsliberal skördetid. En del av detta har Stefan Löfvens föregångare stått för. Annat kan skyllas på tidsandan och borgerliga regeringar.

De låga pensionerna som var en produkt av en blocköverskridande överenskommelse på 90-talet är en sådan långsiktigt verkande faktor som underblåst ett missnöje med eliten, politiken och inte minst socialdemokraterna. Väljarna röstar inte alltid för framtida löften, utan i bland också mot den nyss inställda framtiden.

Efter den ekonomiska globaliseringen och den ökade rörligheten över gränserna, finanskraschen och den ekonomiska krisen har ett nytt politiskt landskap tagit form. I årets val går stridslinjerna därför på flera fronter.

En går mot »illiberala demokrater« och inskränkt nationalism, som Håkan Holmberg beskriver i nytrycket av Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild. En annan går mot Alliansen marknadsliberala radikalism.

Framtidens utmaningar mötsbäst med en ny och bättre politik. Klimat och välfärd är en politisk kombination som bär långt. Långt utöver de akuta varningstecken som skogs- och bilbränderna bär vittnesbörd om.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena