Det är inte bara politikens fel att Sverige kommer missa 14 av 16 miljömål. Vi måste begränsa resorna, minska konsumtionen och ge politikerna mandat att styra miljöprojektet i hamn, skriver Jonas Bane.

Ingen kan bli särskilt förvånad när de läser Naturvårdsverkets rapport som släpptes i förrgår.

Att 14 av regeringens 16 miljömål inte kommer uppnås till 2020 är ett direkt resultat av samhällsutvecklingen det senaste decenniet och är just därför inte särskilt alarmerande. Tyvärr.

Det vi ser är bara ännu ett i raden av de många miljö- och klimatrelaterade misslyckanden som blir konsekvensen av människans prioriteringar.

Några viktiga ord sägs av Lena Nerkegård på Naturvårdsverket när hon belyser att miljöfrågorna måste få mer tyngd i politiska och ekonomiska beslut.

För så här är det. Miljö- och klimatfrågor hanteras på samma sätt som frågor om arbetslöshet eller bostadsbrist, och jämförs med dessa när den politiska planeringen läggs. Därför kan de också, precis som de andra, skjutas på framtiden.

Ett löfte måste inte hållas, det räcker att man gjorde så gott man kunde och kom en bit på väg. Alla vet att det finns en hel uppsjö av problem i samhället och det är för mycket att begära av politikerna att alla mål ska uppnås. Eller?

Fel.

Här måste vi dra i nödbromsen. För det är här vi finner anledningen till att vi kommer bomma 14 av 16 måltavlor, en träffsäkerhet på 12,5 procent. Vi siktar nämligen helt fel.

Miljö- och klimatfrågorna skiljer sig från andra politiska frågor på flera sätt som verkar förbises i beslutsfattningen. Dels är dessa frågor kopplade till okända, potentiellt enorma risker. Vi vet inte till fullo hur ekosystemen fungerar och kan därför bara spekulera i vad som kommer ske när vi rubbar dem för mycket.

Inte heller vet vi med säkerhet vilken typ av klimat vi har att vänta till följd av koldioxidutsläppen, annat än att det kommer bli extremare. Vidare har dessa frågor en mycket mer akut tidsaspekt kopplad till sig. Vi vet att vi redan har passerat flera av gränsvärdena (5 av 9) för hållbarhet på planeten, och om vi överhuvudtaget bryr oss om mänsklighetens överlevnad på sikt är det väsentligt att vi återställer dessa värden.

Dessutom, och här kommer den stora utmaningen som jag tror skrämmer förtroendevalda, för vissa av dessa frågor med sig en kulturförändrande faktor som innebär att vardagslivet måste förändras för Svensson.

Resorna MÅSTE begränsas, konsumtionen MÅSTE minskas. Vissa saker måste förbjudas om livet ska fortsätta. Skrämmande fakta för en politiker, men det finns knappt en enda forskare eller sakkunnig som inte berättar att drastiska åtgärder är absolut nödvändiga.

Så varför är inte åtgärderna mer drastiska? Varför missar man sina utlovade mål? Nerkegård sätter fingret på svaret men träffar bara halvvägs. Det saknas tyngd, men inte bara politiskt, utan även i samhället. Alltför många påstår fortfarande att klimatfrågorna borde lösas av politiker snarare än av befolkningen. Men man missar att incitamentet till att göra stora förändringar måste få mandat av väljarna, annars är det ett extremt tungrott projekt.

Samtidigt fortsätter friskrivningen av eget ansvar när det kommer till den egna konsumtionen. Företagen har också en viktig roll att spela, regleringen kring deras miljö- och klimatpåverkan måste skärpas. Här verkar det som att lagstiftningen går oerhört trögt och det finns en hel industri av lobbyister som av någon märklig anledning vill försvara sina klienters rätt att tjäna pengar till priset av ett hämmat miljö- och klimatarbete.

Kontentan är att det är ett ansvar vi alla delar. Varken sittande regering eller den förra är fullt ansvariga för den situation vi befinner oss i. Vi som står bredvid och hejar på måste också idka civilkurage och ingripa när insatsen är så här hög.

Miljö- och klimatfrågornas betydelse måste lyftas till högsta nivå, högre än ekonomins begränsade excel-ark och policydokument. Rätten att få leva måste värderas högre än rätten att få tjäna pengar.

Jonas Bane, talesperson Klimataktion

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena