Klimatfrågan är för viktig för politisk positionering. Politiker, gör om, gör rätt, skriver Pia Björstrand och Samuel Jarrick,
I går kom FN:s klimatpanel IPCC med sin femte stora sammanfattande rapport om slutsatserna av aktuell klimatvetenskap, världens anpassningsmöjligheter, samt nödvändiga minskningsåtgärder.
En av de viktigaste slutsatserna är att det finns ett tak för hur mycket världen kan släppa ut om vi vill ha en rimlig chans att hålla temperaturökningen inom +2 grader. Enligt IPCC ligger taket som högst vid ytterligare 1 200 miljarder ton växthusgaser fram till sekelskiftet räknat från 2011. Det är ett tak som vi närmar oss förfärande snabbt. På de fyra år som gått sedan dess har världen förbrukat 150 miljoner ton av denna kvot – och utsläppen ökar fortfarande.
Utifrån IPCC:s bedömning har klimatforskaren Kevin Anderson dragit slutsatsen att EU behöver minska utsläppen från sina energisystem med 80 procent fram till 2030 om vi ska ha en trolig chans att klara tvågradersmålet. Detta klargjorde han i ett brev till EU-ledarna inför deras toppmöte om EU:s klimatpolitik nu i oktober.
Varför så höga minskningskrav? Den utsläppsbudget som FN:s klimatpanel räknat fram behöver fördelas rättvist. För att de fattiga länderna ska tillåtas ekonomisk utveckling kan deras utsläpp inte börja minska förrän efter 2025. Det lämnar en mycket liten utsläppsbudget kvar för de rika länderna, vilket leder till kravet att EU:s utsläpp bör minska med 80 procent fram till 2030.
Vad gjorde då EU? Stolt presenterade man ambitionen att minska utsläppen med 40 procent fram till 2030, och angav dessutom svaga intentioner vad gäller energieffektivisering och satsningar på förnybar energi.
Sveriges rödgröna regering hade här ett perfekt tillfälle att gå före med ett kraftfullt bud. I stället valde de att lägga fram två olika bud på en gång. Dessa oklarheter gjorde det lätt för alliansen och SD att rösta igenom ett ännu sämre förslag, vilket grusade Sveriges möjligheter att vara en pådrivande kraft i EU-förhandlingarna. Nu blev det tvärtom bromsklossen Polen som kunde åka hem från EU-mötet och säga att ”vi slapp åta oss extra bördor”.
Hur troligt är det att fattiga utvecklingsländer ska vara beredda att ta på sig bördor för att hejda klimatförändringarna om rika EU har denna hållning som närmast kan liknas vid önsketänkande? Pågående klimatförändringar – stormar, torka, och översvämningar – är bördor som dessa utvecklingsländer redan bär som ett resultat av industriländernas tidigare utsläpp.
Vad kan Sverige då göra för att driva på? Vi ses på många sätt som ett föregångsland när det gäller miljöfrågor. Vi har till exempel lyckats påverka EU:s omställning till en mer hållbar fiskepolitik. Sverige kan också ta ledningen i klimatfrågan.
Genom att höja de nationella målen i enlighet med vetenskapens krav, arbeta för en snabb minskning av CO2-utsläppen i Sverige och driva på arbetet för kraftigt minskade utsläpp i EU kan vi skapa förutsättningar för internationella avtal i Paris i december 2015 som ger oss en chans att stoppa katastrofala klimatförändringar.
Den här frågan är för viktig för politisk positionering. Utmaningen är att nå en politisk samsyn som är både kraftfull och bred. Så därför säger vi till samtliga partier som var inblandade i den olycksaliga utgången av Sveriges hållning i EU:s klimatpolitik – gör om, gör rätt!
Pia Björstrand och Samuel Jarrick, Talespersoner för Klimataktion
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
