ledare Klimatet är mänsklighetens största politiska utmaning någonsin. Och det räcker inte med vackra ord, det krävs konkreta handlingsplaner och detaljerade åtgärdslistor.
Sommaren 2021 lär inte gå till historien för att Michael Shellenbergers Inställd apokalyps. Därför skadar miljöalarmismen oss alla kom ut svenska. Snarare för att detta i bästa fall var året då väckarklockan fick oss alla att vakna.
För en rad händelser jorden runt gör skäl för att kallas just apokalyptiska. Min grekiske vän la upp bilder från bränderna på Peloponnesos och skrev: ”Hotet om klimatförändringar är inte längre ett hot, det är en kris som visar sitt mest explosiva ansikte.”
Bränder runt Medelhavet till följd av långvarig och extrem värme har vi sett på många håll denna sommar, liksom från många andra håll i världen.
I norra Europa förorsakade extrema regn enorm förödelse och hundratals dödsfall.
Klimatförändringarna är förstås inte ett nytt fenomen, följderna har bara blivit allt mer allvarliga och oftare förekommande. Redan 2007 förorsakade en serie skogsbränder en lång rad dödsfall i Grekland. Men allt detta är bara akuta och tydliga varningssignaler.
Vi har också en lång rad långsiktiga och allvarliga rubbningar av vårt ekosystem som smygande hotar vår existens: smältande isar, vattenbrist, försurning och förödelse av den biologiska mångfalden.
Vi vet alltså hur hotet ser ut. Vi besitter kunskapen. Vi vet vad som måste göras.
2021 var också sommaren då FN:s klimatpanel, IPCC, presenterade ännu en ny stor klimatrapport. Budskapet är entydigt men också mer alarmerande än tidigare. Extrema väder har blivit vanligare och mer intensiva. Särskilt gäller detta värmeböljorna, och i år har ännu en rad värmerekord slagit i runt om i världen.
FN:s generalsekreterare António Guterres slog fast att rapporten var en ”nådastöt” för fossila bränslen. Men rapporten varnar också för att så kallade ”tipping points” kan ligga närmare än tidigare prognoser förutspått. Det vill säga klimatförändringar som är oåterkalleliga och som kan få dramatiska följder för vår tillvaro på den här planeten.
Vi vet alltså hur hotet ser ut. Vi besitter kunskapen. Vi vet vad som måste göras. Under ett par decennier måste vi ställa om till klimatneutralitet och till ett fossilfritt samhälle. Men tiden är knapp. Vi måste ta avgörande mått och steg redan nu, så fort som möjligt.
Ju snabbare vi gör väsentliga förändringar desto större chans är det att vi kan undvika de mest dramatiska och negativa konsekvenserna. Vi kan här trots allt falla tillbaka på en historisk erfarenhet av drygt femtio års aktivt miljöarbete, något Sverker Sörlin nyligen beskrev i en artikelserie i Dagens Nyheter med utgångspunkt från några nyutkomna klimatböcker.
2022 är det femtio år sedan FNs första miljökonferens arrangerades i Stockholm, på svenskt initiativ. Vi har också många exempel på hur politiken har lyckats på miljöområdet, en erfarenhetsbas vi nu kan hämta inspiration ifrån. Det handlar om allt från ozonskiktet till skogsdöden, som vi inte längre talar om.
Mats Engström påminner i sin bok Miljöframgångar, från freonförbud till matlag att det är möjligt att åstadkomma förändring och vad som krävs för att lyckas. Detta är en viktig lärobok för alla klimataktivister som vill göra skillnad.
En viktig lärdom är också att individuella vägval är viktiga men att det är de strukturella politiska besluten ofta i samverkan med näringslivet som i det långa loppet avgör.
Men uppvärmningen är en så mycket större och mer komplex utmaning. Som kräver en lång rad åtgärder. Så många aktörer och länder som måste dra åt samma håll. Det är ett gigantiskt fångarnas dilemma där enskilda länder kan lockas att se till egen vinning på kort sikt i stället för att samarbeta för allas bästa på lång sikt.
Det globala samarbetet står med andra ord för en gigantisk och avgörande utmaning. Det är förstås framför allt de stora länderna och EU som måste visa vägen. Och som vi vet finns det mycket i övrigt att önska från länder som Kina, Ryssland och USA, även om Bidenadministrationen nu lagt om den amerikanska klimatpolitiken efter Donald Trumps också för klimatet förödande år vid makten.
Klimatet är mänsklighetens största politiska utmaning någonsin. Och det räcker inte med vackra ord, allmänna löften och löst formulerande målsättningar. Utan det krävs konkreta handlingsplaner och detaljerade åtgärdslistor. Som kan sättas i verket fortast möjligt.
EUs nya klimatlag som tidigare i somras godkändes av Europaparlamentet slår fast att EU ska vara klimatneutralt 2050. Det är en bra målsättning. Men det är bråttom att komma igång. Den får inte och kan inte bli en pappersprodukt. Ju längre vi dröjer med åtgärderna desto värre för klimatet, för planeten och mänskligheten. Vi vet alltså vad som måste göras. Nu krävs att vi gör det.
En förutsättning för att lyckas är att bördorna för omställningen delas rättvist inom och mellan stater, mellan de rika länderna (som redan gjort mest skada på ekosystemet) och de länder som är på väg att lyfta sina länder och medborgare ur fattigdom.
Det handlar om att använda våra gemensamma erfarenheter och kunskaper för att med en innovativ miljö- och välfärdspolitik rädda planeten. Ett första steg kan förstås och bör tas i höstens budget. Och förhoppningsvis kan klimatet komma högt upp på dagordningen i nästa års valrörelse. Om politikerna verkligen vill.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
