Klimatet ger dödsstöten åt marknadens stollar

ledare Den amerikanska ekonomen Joseph Stiglitz har sagt att den stora finanskrisen 2008 var för marknadsliberalismen som Berlinmurens fall för kommunismen. Klimatfrågan kan bli den definitiva dödsstöten.

Det som hände under finanskrisen avslöjade ju för världen att de teorier och modeller anhängarna vigt sina liv åt inte fungerade. Somliga var, som Stiglitz, då övertygade om att finanskraschen skulle vara det definitiva slutet för det nyliberala tankesystem som i decennier hållit västvärlden som gisslan.

Stiglitz hade fel. Tron att marknaden ska kunna lösa allt är fortfarande, tio år senare, i hög grad närvarande i våra liv.

Men frågan är om inte klimatet nu kan bli den mer definitiva dödsstöten. Marknaden har nämligen få eller inga lösningar på den gångna sommarens klimatförändringar i form av värmeböljor, torka, skogsbränder, stormar och översvämningar.

Den människotyp som marknadsliberalismen lyft fram som sitt ideal, entreprenören, kan säkert marginellt spela en roll för klimatet.  Men ser man på vad som hänt under bränderna i sommar domineras bilden av att det behövs en helt annan sorts människor.

Under några veckor har vi sett prov på det sammanhållna Sverige, som Stefan Löfven ofta efterlyst.

Vi har sett svenskar och polacker, brandmän och frivilliga, hemvärn och Röda Korset, lanthandlare och bullbakande volontärer, sjukvårdare och lastbilsägare; alla kämpar för en uppgift de bara kunde lösa gemensamt. Under några veckor har vi sett prov på det sammanhållna Sverige, som Stefan Löfven ofta efterlyst.

Ironiskt nog inleddes sommaren med att alla hushåll i brevlådan fick broschyren Om krisen eller kriget kommer. I den uppmanades vi lagra vatten i frysen om det vanliga vattnet skulle ta slut, och att inhandla stormljus och batteriradio om strömmen försvann.

Kloka idéer, men sommarens klimatkris visar att beredskapsfrågorna är väldigt mycket större och att praktiskt taget varje samhällsområde kräver en upprustning.

• Kan vi ha sjukhus som tvingas ställa in operationer för att luftkonditioneringen inte räcker till?
• Det gick i somras att låna vattenbombande flyg från våra grannländer, men går det ett annat år, om det brinner också hos dem?
• Kan vi fortsätta försumma järnvägsunderhållet, så att solkurvor stoppar trafiken?
• Hur ska korna och hästarna få foder till vintern?
• Behöver vi en större självförsörjningsgrad av jordbruksprodukter, om import av till exempel grönsaker sinar?

Idel frågor, där svaret är att vi förmodligen behöver en starkare stat och större offentliga utgifter för att klara alla problem som följer med klimatförändringana.

Men det finns inget som troende nyliberaler hatar mer än en starkare stat.

Stefan Löfven bekräftade i sitt sommartal att (s) satsar allt på en etablerad hemmaplansfråga, välfärden, för att vinna tillbaka de felande rösterna i valet om några veckor.

Men därmed ska vi inte förledas att tro att klimatet ligger långt från socialdemokratiska kärnvärden. Blir det en ännu mer akut klimatkris, hamnar fördelningsfrågorna i centrum, eftersom inte bara de fattiga ska tvingas betala den tunga omställningen.

Visionen av ett sammanhållet Sverige blir då aktuellare än någonsin.

Och klimatfrågan ger också möjligheter att i valrörelsen plåga både klimatförnekande Sverigedemokrater och de marknadsliberaler som mumlar eftersom de saknar lösningar.