Klimathotet är inget kramkalas

LEDARE Mycket tyder på att vi är naiva inför fossilbranschens lobbyism i maktens korridorer. Just därför är det så angeläget att både granska den och ställa våra folkvalda till svars.

Plötsligt vill alla vara miljövänner – biltillverkare, oljebolag och politiker som tidigare fnyst åt klimathotet. Företag och organisationer är alltmer angelägna om att grönmåla verksamheten för att framstå som klimatmedvetna. En ny, grön logotyp eller en text om hållbarhet på hemsidan ska skänka en grön gloria. Men parallellt pågår också ett omfattande påverkansarbete för att bromsa klimatreformer.

Förra veckan släppte flera klimat- och demokratiorganisationer ”Big Oil And Gas Buying Influence In Brussels”, en rapport som avslöjar olje- och gasindustrins omfattande lobbyarbete inom EU. Där framgår att världens fem största bolag inom fossilt bränsle pumpat in drygt 2,6 miljarder kronor i lobbykampanjer de senaste tio åren. Syftet är att urvattna förslag till lagstiftning, sabotera det organiserade klimatarbetet och skapa dimridåer kring etablerad forskning.

Oljebolagens lobbyarbete berättar två viktiga saker. Å ena sidan att kampen om klimatet långtifrån är något kramkalas i samsyn. Det finns både motsättningar och målkonflikter mellan motstridiga intressen. Å andra sidan att det är ett allvarligt problem att vi vet så lite om hur mäktiga aktörer försöker påverka det politiska beslutsfattandet.

Fossilbranschen är det i särklass mest välfinansierade och organiserade hotet mot klimatomställningen.

Det gäller även inom politiken. För några år sedan lanserade den kanadensiska regeringen under Justin Trudeau målet om nollutsläpp av växthusgaser år 2050. Men i juni i år klubbade samma regering också bygget av en oljeledning för transport av rå och raffinerad olja från Alberta till British Columbias kust.

Det som sägs och det som görs hänger inte alltid ihop.

Egentligen är det inte konstigt att mäktiga intressen inom fossilbranschen, om än i sjunkande tjärsand, spänner musklerna för att diktera debatten och påverka energifrågan. Men vi har faktiskt rätt att veta hur relationen till våra folkvalda ser ut.

Just därför är mediernas granskning och kartläggning så viktig. Inte minst i Sverige, som mer eller mindre helt saknar lagar och regler för lobbyism och organiserat påverkansarbete. Därför går det heller inte att göra motsvarande kartläggningar av oljelobbyn på hemmaplan. Vi vet helt enkelt inte vilka som träffar vem eller hur finansieringen ser ut. Det hotar demokratin.

För snart tio år sedan avslöjades att Sofia Arkelsten, då nytillträdd partisekreterare för Moderaternas, bjudits på resor av oljebolaget Shell. Hur har relationerna mellan folkvalda och fossillobbyister sett ut sedan dess?

Mycket tyder på att vi är naiva inför fossilbranschens tentakler in i maktens korridorer. Det finns en bild av att alla vill åt samma håll, att lösningen på klimatgåtan finns inom armlängds avstånd bara vi hjälps åt. Men bilden är ofta falsk och missar centrala motsättningar mellan kortsiktigt vinstintresse och långsiktigt allmänintresse.

För som det konstateras i rapporten om oljebolagens lobbyism: ”Det finns en grundläggande konflikt mellan industrins vinster, som är direkt beroende av att explodera olje- och gasreserver, och vårt behov av att hålla den globala temperaturhöjningen under 1,5 grader.”

Fossilbranschen är det i särklass mest välfinansierade och organiserade hotet mot klimatomställningen. Det leder i bästa fall till en blekgrön urvattning av nödvändiga reformer, i värsta fall till att klimatkrisen förvärras. Just därför är det så angeläget att både granska fossilbranschen – och ställa våra folkvalda till svars.