Klimatmålet netto-noll 2045 är otillräckligt

Det kan ses som ett steg framåt att alla partier nu står bakom de svenska klimatmålen om nettonoll i utsläpp 2045, men det är inte längre tillräckligt. Det alarmerande klimatläget och EU:s nya klimatpaket innebär att Sverige i rekordfart måste utforma en ny och effektiv klimatpolitik, skriver företrädare för 14 civilsamhällesorganisationer.

Nu finns Tidöavtalet och förslag som ligger på bordet inför regeringens klimathandlingsplan. Ett grundläggande problem är att de inte alls förhåller sig till det snabbt krympande utsläppsutrymmet för växthusgaser.

Regeringen fokuserar bara på att nå netto-noll 2045, utan att ta hänsyn till hur stora de sammanlagda utsläppen blir fram till dess. Det går på tvärs med UNEP:s senaste bedömning som säger att utsläppen måste minska kraftigt detta decennium. Höginkomstländer som Sverige måste göra mer än det globala genomsnittet.

För att bidra till att 1,5 graders målet nås kan Sverige inte släppa ut mer än ytterligare 80 Miljoner ton CO2 om utsläppsutrymmet fördelas efter en modell som tydligt respekterar Parisavtalets rättvisemål, eller upp till 160 miljoner ton utifrån ett  globalt per capita-genomsnitt. Med årliga utsläpp på 45 miljoner ton blir det tydligt att utsläppen måste minska snabbt år för år från och med nu.

Höga kostnader om målen inte nås

Istället leder regeringens nuvarande politik till att utsläppen ökar fram till 2030. Nu vill de försöka reparera det genom ett svenskt handelssystem med utsläppsrätter inom transporter och mindre industrier med mera, samt huvudlösa satsningar på utveckling av elflyg. Inget av detta ger utsläppsminskningar nu när de behövs som mest..

Det saknas en trovärdig strategi för hur Sverige ska uppfylla EU:s klimatlagstiftning. Två ESO-rapporter (1) (2), visar att klimatpolitiken behöver skärpas systematiskt. Det behövs höjda energiskatter, mer förnybar energi och energieffektivisering samt förändrat skogsbruk för att undvika höga kostnader om målen inte nås. Regeringen har bara ett halvår på sig för detta stora omtag.

Regeringens idé om att köpa utsläppsrätter av andra länder för att slippa åtgärder på hemmaplan är högst riskabel. Det vilar på att andra EU-länder minskar utsläppen mer än vad EU:s klimatlag kräver, vilket är långt ifrån givet.

Ett stort problem Tidöpartiernas berättelse om vad klimatkrisen kräver av oss. Deras budskap är att det inte behövs någon omställning, bara tillväxt, elektrifiering och snabbare tillståndsprocesser.

De hävdar helt riktigt att klimatpolitiken måste vinna folklig legitimitet. Men då krävs att politikerna ärligt redovisar konsekvenserna av en fortsatt uppvärmning och slutar inbilla människor att vi kan fortsätta som hittills. Det går inte i en värld där sex av nio planetära gränser som är grundläggande för en global civilisation överskrids.

Omkring 3,5 miljarder människor bor i områden som kommer att bli obeboeliga om temperaturen stiger med 3 grader, vilket nuvarande globala politik kan leda till. Lägg därtill konsekvenserna av naturkatastrofer och missväxt på andra håll. Hur ska det globala samfundet hantera de enorma flyktingströmmar som allt detta innebär?

Omställningen kommer att påverka levnadsvanorna, särskilt för grupper med höga inkomster och förmögenheter. Enligt Oxfam och Stockholm Environment Institute behöver den rikaste procenten svenskar minska sina utsläpp med över 90 procent för att vara i linje med Parisavtalet. De släpper ut 9 gånger mer per person än den ekonomiskt svagaste halvan av befolkningen.

Legitimiteten vinns genom klimatsatsningar som innefattar åtgärder mot klimatskadlig överkonsumtion och för rättvis fördelning. Hela ekonomin behöver guidas av mer hållbara styrmodeller.  Alla människor och företag i Sverige behöver bidra efter förmåga i mobilisering som överträffar den vi hade under pandemin.

I annat fall kommer naturen att göra det på sitt sätt.  Det betyder allt värre översvämningar och skred som förstör människors hem och viktig infrastruktur, torka och skyfall som förstör skördar, samt  stormar och bränder som förstör skogar. Det vi sett under 2023 är bara en försmak.

Riksdagen behöver enas om åtgärder som minskar utsläppen år för år fram till 2030, gärna åtföljt av en långsiktig klimatöverenskommelse. Det handlar framför allt om kraftfulla beslut. Vi kan här ge några exempel:

• Varierade flexibla vägskatter och avståndsbaserade reseavdrag har redan utretts. De kan införas snabbt och kommer att minska biltrafiken där alternativ finns samtidigt som kraftiga satsningar på kollektivtrafik kan finansieras.
• Inrikesflyg kortare än 50 mil kan förbjudas och ersättas med busstrafik där det saknas tåg.
• Snabbt utbyggd solkraft och havsbaserad vindkraft – tillsammans med storskaligt stöd till energisparande och effektivisering – kan ge oss den el vi behöver redan under detta decennium.
• Stadsmiljöavtal, skattebefrielse för vindkraftskooperativ och små solenergianläggningar kan återinföras
• Skogsbruket kan snabbt ställas om för ökad kollagring som överstiger EU:s krav.

Omställningen kommer att kräva stort engagemang. Chanserna är dock goda att vi kommer ut på andra sidan som ett lyckligare folk med självtillit, i ett samhälle där vi visar omsorg om varandra, vår planet och kommande generationer.

Torbjörn Vennström, ordförande, Klimatriksdagen

Pia Björstrand, Talesperson, Klimataktion

Rikard Rudolfsson, ordförande, Jordens Vänner

Frida Berry Eklund, medgrundare, Klimatkollen

Janine O’Keeffe, aktiv i Scientist Rebellion

Per Hasselberg, ordförande, Cykelfrämjandet

Peter Lamming, talesperson, Gretas Gamlingar

Cecilia Strömer, Ordförande, Klimatklubben

Frida Hylander, medgrundare Klimatpsykologerna

Helene Andersson, ordförande, Klimatstudenterna Sverige

Emily Feijen, Generalsekreterare, Artister för miljön

Alasdair Skelton, professor i geokemi och petrologi och ordförande i Researchers desk

Martina Hibell, generalsekreterare på Barnfonden

Emma Max, Verksamhetsledare, Våra Barns Klimat