Klimatpolitik är klasspolitik

Att få kontroll på elpriserna är viktigt för att ingjuta förtroende för den gröna omställningen. Förslaget om folkhemsel är ett steg i rätt riktning. 

Förgätmigej, snöflinga och porla. Det är orden som blev framröstade som svenska språkets vackraste 2015. Tur för dem att “folkhemsel” inte var med i matchen. Folkhemsel hade sopat banan. Det vackraste kommer alltid vara ord som kan föra tankarna till 40 öre/kWh för minst 60 procent av hushållens normalförbrukning.

Förslaget om folkhemsel är ett bra stycke oppositionspolitik. Syftet är att stå i skarp kontrast till regeringens ojämlika och otillräckliga elstöd. Staten ska köpa upp ren el åt vanliga konsumenter, köpa mycket, länge och konstant, för att skapa stabilitet och sänka priset vid tvättmaskinen.

Hushållens kostnader sänks, samtidigt som incitamentet att spara el finns kvar. Ungefär 40 procent av elen skulle fortsätta vara marknadsprissatt och troligen svindyr. Folkhemsel är en lösning som inte ifrågasätter den svenska elmarknaden i bredare bemärkelse. Företagens övervinster beskattas nu enligt EU:s elpristak, men det är inte en permanent lösning.

Svårt att hålla klimatfrågan i åtanke när priserna skenar och varslen väntar runt hörnet

Det finns självklart andra viktiga bitar i energipusslet, som energieffektiviseringar av byggnader eller ökad elproduktion för den nya industrin. Det som är väldigt bra med folkhemsel är dock att det visar att man kan använda staten. Staten, som när förslaget presenterades kallades ”våra gemensamma muskler”. Tillsammans är starkast.

Om man skulle sluta eftersträva en skral och orkeslös stat, hunsad av den högst budande, skulle man kunna ge mer krislindring. Då skulle statlig politik kunna skapa låga och stabila elpriser, istället för att spara in på allt så vi kanske har råd med ännu fler pool-bidrag och skattesänkningar till höginkomsttagare om ett tag. Och det är inte bara i kris som den starka staten behövs.

Förra veckan fick vi ännu ett larm från FN:s klimatpanel, IPCC. Vår nuvarande klimatpolitik är inte tillräcklig för att undvika katastrof. Omställningen måste gå snabbare. Valen vi gör nu kommer genljuda i hundratals, kanske tusentals, år, menar IPCC. Rapportens larm genljöd inte ens veckan ut, det är så mycket just nu.

Och det är svårt att hålla klimatfrågan i åtanke när priserna skenar och varslen väntar runt hörnet. En ojämlik och kortsiktig ekonomisk politik har försvagat samhällen och gjort oss sämre rustade för att möta klimathotet. Valet 2026 måste bli ett klimatval, efter 20 år av högermajoritet i riksdagen måste Sverige bli både grönare och mer jämlikt.

Vi måste alla ställa om och konsumera mer miljövänligt i takt med att klimatkatastrofen intensifieras. Men det gör inte att levnadskostnadskrisen som vi ser nu är bra för klimatpolitiken. Att få kontroll på elpriserna är viktigt för att ingjuta förtroende för den gröna omställningen. Den nuvarande levnadskostnadskrisen är en kris som man kan köpa sig ur, och utan enormt statligt agerande kommer även klimatkrisen fortsätta slå hårdast mot dem som redan har det sämst.

När Socialdemokraterna nu aviserar att de ska uppdatera sin samhällsanalys inför 2030 heter en arbetsgrupp ”Klimatomställningen ska fungera för vanligt folk i hela landet”. Det är en viktig markör och visar att många klassmedvetna klimataktivisters kamp, både inom sina rörelser och ända upp till makteliten, har gett resultat. Klimatpolitik är klasspolitik, utan det ena fungerar inte det andra.