Klimatpolitik på krita

Stina Pettersson Vi kan inte gå mot en framtid där man fortsätter fatta klimatskadliga beslut för att vi har utbredd energifattigdom. Klimatkrisen kan inte skjutas på framtiden. 

Alla vi som har väldigt låga förväntningar på COP27 är i gott sällskap. Klimatprofessorer och miljöministrar (i andra länder än Sverige) är tydliga, det vi har gjort hittills är otillräckligt. Förutom akut hjälp och klimatbistånd behöver vi öka takten i vår gröna omställning, krisen är redan här. Klimatkrisen bör ses som en pågående humanitär kris som främst påverkar de länder som historiskt sett har mindre ansvar för situationen vi är i nu.

Samtidigt är klimatkrisen närmare oss än vad vi tror. Levnadskostnadskrisen är ett problem i dag, men matpriserna kommer inte direkt vara opåverkade när vädret fortsätter spåra. Redan nu påverkas skördarna otroligt mycket, och det kommer bli värre. Subventioner för ett hållbart jordbruk är viktigt för att öka beredskapen, och det skulle dessutom vara positivt för en levande landsbygd. Att skrota klimatmålen för att man värnar om det så kallade hjärtlandet håller helt enkelt inte. 

Om satsningen på våtmarker som presenterades i söndags blir representativ för den nya regeringens klimatpolitik är det väldigt oroande.

Det är viktigt med en klimatpolitik som är förankrad hos väljarna. Att driva en rättvis klimatpolitik som inte är blind för ekonomisk ojämlikhet och utsatthet är målet. Men tänker den här regeringen driva en tydlig linje mot ojämlikhet? Eller är de svenska familjerna som står inför en tuff vinter bara ett tacksamt argument för att strunta i det man lovat i klimatavtalen?

Samtliga riksdagspartier bär ansvar för att inte mer gjorts. Men behovet av att öka takten ska inte tolkas som en uppmaning att byta riktning eller ge upp. Därför är det minst sagt en feltolkning av Sveriges nya miljöminister att hävda att det klimatpolitiska rådets uppmaningar till den förra regeringen om att göra mer, kan användas som carte blanche för ökade utsläpp. 

Talepunkten verkar vara att man ska arbeta med en klimatpolitik som fungerar på lång sikt. Det kan nog vara bra eftersom det i nuläget råder oenighet i regeringsunderlaget om man ens muntligt ska ställa sig bakom klimatmålen. Men sånt hinner man ju diskutera när man jobbar på lång sikt. Om man jobbar på lång sikt kan man dessutom strunta i ganska mycket på kort sikt, verkar det som.

Man lovar också att arbeta effektivt. Man ska inte syssla med symbolpolitiska åtgärder som inte fungerar. Man ska faktiskt sluta göra sånt som inte fungerar, för politik är bäst när den är effektiv och fungerar. Det är kul att höra. Men …vad ska de göra? 

Om satsningen på våtmarker som presenterades i söndags blir representativ för den nya regeringens klimatpolitik är det väldigt oroande. För det första är det ett spännande ordval att kalla det här en satsning, eftersom den förra regeringen gav 100 miljoner mer. Chefen på Naturvårdsverkets klimatmålsenhet bekräftade att det är positivt att man fortsätter med det våtmarksarbete som pågår. Man får glädja sig åt det lilla. Att värna våtmarker är såklart bra, men det är för lite för sent. Det är relativt billigt, och det är ännu oklart till vilken grad det kommer nyttjas. Marken måste upplåtas. Hur effektiv en klimatpolitik blir handlar ju faktiskt om vad den får för effekter.

Vi kommer inte runt att vi behöver reducera våra utsläpp. Om man inte vill att det ska gå ut över hushåll i Sverige som står inför en tuff vinter så måste man jobba aktivt med att omfördela det vi redan har. Vi kan inte gå mot en framtid där man fortsätter fatta klimatskadliga beslut för att vi har utbredd energifattigdom. Energifattigdom är fattigdom, fattigdom kan man lösa med fördelningspolitik. Men man kan inte lösa en levnadskostnadskris genom att skjuta den på framtiden och låta framtiden ta notan.