Regeringens klimatplan är ett skolexempel på hur man skjuter problemen på framtiden och håller tummarna för att det ska lösa sig. 

Har någon regering någonsin sågats så unisont som Tidöregeringen med sin klimatpolitik? Efter att miljöminister Romina Pourmokhtari presenterat klimathandlingsplanen i veckan har den mötts nästan uteslutande av kritik.

Till och med Expressens ledarsida, som annars framstått som Tidöregeringens främsta anhängare, skriver att ”regeringen tar springnota i klimatpolitiken”.

Och detta är inte en fråga om retorik eller kommunikation. Det är inte miljöministerns ordval eller ”tonläge” som är problemet, som det ofta framstår som i dagens politiska debatt.

Nej, här handlar det om grundläggande brister i de politiska förslagen. Eller rättare sagt, den totala bristen på verkningsfulla förslag.

När detta ska sjösättas i praktiken lär det inte bli helt enkelt att hitta platser för de många nya reaktorerna

 

Eftersom regeringen även på detta område fjärrstyrs av Sverigedemokraterna präglas klimatpolitiken av ett totalt fokus på kärnkraftens möjligheter.

Kärnkraften börjar faktiskt bli lite som skattesänkningar för Moderaterna – det ska lösa alla problem.

Och detta trots att det fortfarande råder enorma oklarheter kring vad den faktiskt kan åstadkomma. I en intervju sade Vattenfalls vd Anna Borg nyligen att: ”På kommersiell grund så kommer det inte vara möjligt att bygga de storskaliga reaktorerna, ens på lång sikt. Med de små modulära skulle det kunna vara kommersiellt gångbart att bygga på lite längre sikt, men inte på kort och medellång sikt.”

Tekniken för de små och modulära reaktorerna är inte ens färdigutvecklad. Och när sådana reaktorer ska byggas kommer många nog ställa sig frågan: vill jag verkligen ha ett litet kärnkraftverk byggt med en nyutvecklad och oprövad teknik, i mitt kvarter?

När detta ska sjösättas i praktiken lär det inte bli helt enkelt att hitta platser för de många nya reaktorerna och det kommer bli folkliga protester och kommunala veton.

Men det huvudsakliga problemet med regeringens klimatplan är ändå bristen på snabba åtgärder. Tidöpartiernas till synes oändliga lust att öka bilåkandet och utsläppen från trafiken genom slopad reduktionsplikt och satsningar på vägar istället för järnvägar.

Det innebär att Sverige kommer öka utsläppen under de kommande åren.

Det finns i princip inte heller några förslag om hur andra energikällor, som solenergin, ska byggas ut eller gynnas för att växa ytterligare. Trots att sol och vind är områden där vi medborgare enklast skulle kunna göra en insats, och alla myndigheter, kommuner, företag och organisationer likaså. Men från regeringen får de inget stöd.

Klimatpolitiska rådet ger också förödande kritik mot regeringens plan, eller rättare sagt brist på plan.

– Att kraftigt försvaga befintliga styrmedel utan att ha konkreta planer på plats för hur de ska ersättas betyder att problemen skjuts på framtiden, säger rådets ordförande Åsa Persson i ett uttalande.

Det konkreta utfallet av den politik som nu förs blir att kostnaderna för att ställa om skjuts på framtiden och måste bäras av Sveriges invånare under några korta år innan vi ska – och måste – vara helt klimatneutrala om drygt 25 år.

Handen upp den som tror att det blir enklare att ställa om på kort tid än på lång tid?

Det finns många skäl att tycka illa om Tidöpartiernas politik och Liberalernas totala undfallenhet mot Sverigedemokraterna.

Frågan är om inte klimatpolitiken är den allvarligaste av dem.