Centerns stora partikassa till trots: de kan inte sminka över ansvarslösheten i Annie Lööfs agerande.
Under de senaste åren har otaliga kommunikationsstrateger och coacher jobbat hårt för att få Annie Lööf att framstå som ett statsministerämne. En samlande kraft i mitten, både principfast och handlingskraftig. Framåt!
Nu krackelerar den medvetet uppbyggda bilden. Istället för att ta ansvar lämnar Annie Lööf förhandlingsbordet. Trots att Socialdemokraterna uppenbarligen varit beredda till smärtsamma kompromisser. De har serverat ett liberalt smörgåsbord: avskaffad värnskatt, fri hyressättning i nyproduktion, hot om lagstiftning på arbetsmarknaden…
Men Socialdemokraterna har inte varit »tillräckligt precisa«, och det var »alltför många utredningar« tycker Centerpartiet.
Trots att Sverige har väntat över 90 dagar på en regering vägrar Centerpartiet att stiga ner från sina ideologiska käpphästar. De galopperar vidare mot väderkvarnarna. LO har veto! V har för stort inflytande! Marknadshyror överallt! Avskaffa LAS!
Istället för att sätta sig ner och hitta en förnuftig lösning på de samhällsproblem som alla ser.
Annie Lööf har till exempel rätt i att Sverige behöver en bättre integration av nyanlända. Det är rimligt att nyanlända under den första tiden får en lägre lön än personer som är mer etablerade på arbetsmarknaden. Det är inte det striden handlar om.
Centerpartiet smäller i dörrarna och lämnar förhandlingsrummen för att de inte kunnat få igenom ett extremt förslag, ett förslag som på ett avgörande sätt skulle bryta mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. C vill att staten ska sätta löner för nyanlända, inte arbetsmarknadens parter.
Att Stefan Löfven inte vill gå med på detta handlar inte om att »LO har veto«. Det är långt ifrån bara LO som är emot att staten ska lägga sig i lönebildningen. Tjänstemännens centralorganisation, TCO, och akademikernas, Saco, som tillsammans med LO representerar 3,5 miljoner löntagare är eniga om detta: löner och villkor ska förhandlas mellan arbetsmarknadens parter. Punkt.
Centerpartiet smäller i dörrarna och lämnar förhandlingsrummen för att de inte kunnat få igenom ett extremt förslag.
I helgen gjorde en rad näringslivstoppar tummen ner åt C:s krav, och kritiken från ordföranden från Sveriges största fackförbund Unionen har inte varit nådig.
Annie Lööf har också rätt i att det behövs mer av »flexicurity« på svensk arbetsmarknad. Flexibilitet för arbetsgivaren, trygghet för arbetstagarna. Det är till exempel rimligt att det ska vara möjligt att göra undantag från principen om »sist in, först ut« när en arbetsgivare måste säga upp personal. Upplysningsvis går det redan att göra sådana undantag.
Företag som har högst tio anställda kan undanta två anställda från principen. Dessutom: det finns redan idag möjligheter för alla företag att göra omfattande undantag, så länge det sker en förhandling med löntagarnas företrädare i facket. De senaste åren har parterna förhandlat om att öka arbetsgivarens flexibilitet, mot att löntagarnas omställningsförsäkring stärks.
Det är rimligt att sätt press på sådana förhandlingar, och det verkar S ha varit villiga att göra.
Men det är orimligt att som Centerpartiet vill både avskaffa anställningsskyddet helt för alla som arbetar på arbetsplatser med upp till 50 anställda, och dessutom avskaffa företrädesrätten som ger den som sagts upp första tjing om företaget börjar återanställa. Det är inte flexicurity, utan total otrygghet.
Vi måste göra mer för att öka bostadsbyggandet. Men marknadshyror är inte lösningen. Dagens system med så kallade presumtionshyror vid nyproduktion innebär i praktiken marknadsanpassade hyror under femton år.
Om Centern vill tvinga fram (ännu) högre hyror är det rimligt att de också har svar på ett antal frågor: hur ska ni säkerställa att hyresvärdarnas ökande vinster investeras i nyproduktion, och inte helt enkelt betalas ut till aktieägarna? Och om högre hyror skulle fungera, hur ska människor ha råd att bo under tiden bostadsbristen byggs bort? Massiva höjningar av bostadsbidraget? Hur ska det betalas?
Det borde åtminstone utredas. Men det var »för många utredningar« i Socialdemokraternas bud, tyckte Annie Lööf.
Annie Lööf och hennes partiledning har inte klarat av att ta av sig de ideologiska skygglapparna. Eller har de ägnat hösten åt att spela politisk teater? Det är ovärdigt. Och oroväckande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
