Knarket på jobbet hotar hela samhället

ledare Det växande knarkmissbruket inom industrin handlar om hela samhällets trygghet och kan inte bara vara en fråga för den enskilda arbetsgivaren.

»Sålde knark via företagets mobil«. «Knarkfynd på toalett på SSAB«. »Allt gick att få tag på inne på Volvo«.

Dagens Arbetes granskning av knarket i industrin visar att droger numera säljs och konsumeras även på fabriksgolvet. Innanför industrigrindarna finns en växande marknad, lätt åtkomlig och dåligt kontrollerad.

»De flesta är förskräckta att det har hänt här. Det här har blivit som ett uppvaknade«, säger Sture Bergvall, klubbordförande på SSAB i Borlänge, där amfetamin hittades på en toalett.

»En dag var jag så hög att jag somnade stående på jobbet«, berättar Viktor, som hyrdes ut till industrier via ett bemanningsföretag.

I en SVT-dokumentär om social misär i USA minns jag en byggföretagares uppgivna konstaterande: Det går nästan inte att få tag på några arbetare som inte tar droger. Sedan dess har knarkepidemin i USA dokumenterats och debatterats åtskilligt, men inte särskilt ofta det som händer på svenska arbetsplatser. Förvisso är vi inte lika illa ute, men tecknen är illavarslande.

På 10 år har antalets drogtester i arbetslivet fördubblats, i takt med att tillgången till olika narkotiska preparat ökat kraftigt. Samtidigt har framförallt  unga mäns attityd till knark blivit mer tillåtande. Enligt organisationen CAN:s senaste rapport tycks narkotikaanvändningen ha fortsatt öka »till historiskt höga nivåer« under senaste femårsperioden«, och till skillnad från för 20 år sedan finns knarket idag så gott som överallt i landet.

Inte minst narkotikaklassade läkemedel har ökat kraftigt också på jobbet. Missbruk och langning drivs av att tunga droger skrivs ut på recept med dålig kontroll.

»Det finns flera på arbetsplatsen som vill köpa av mig. Jag skulle kunna sälja hur mycket som helst«, uppger en anställd.

Kombinationen utbredning, exponering, individers mottaglighet finns alltså på plats. Kanske är det början på en epidemi vi ser? Via staten förs ingen samlad statistik över narkotikamissbrukets utbredning och effekter. På regeringens hemsida lyser ämnet med sin frånvaro. Sveriges myndigheter saknar för närvarande både en egen lägesbild av missbruk i arbetslivet och en samlad plan för hur det ska stoppas.

Polis och arbetsgivare har inte heller någon strategi för hur droger och misstänkt kriminell verksamhet på industriarbetsplatser ska hanteras. Storföretag riskerar att bli »en frizon för langare«.

»Det är en skyddad miljö, de kan hålla på med langning utan att vi kommer åt det«, konstaterar Per-Erik Lundberg, chef för polisens gatulangningsgrupp i Västerås.

I Dagens Arbete berättar Christoffer, fjärde generationens stålarbetare i arbetarstaden Borlänge om hur han fick sin sista chans, via fack och arbetsgivare och åter arbetar heltid på underhållsavdelningen på SSAB.

Facket kan inte bli en knarkpolis, utan måste ställa upp för sina medlemmars rättigheter på arbetsplatsen.

Men det saknas riktlinjer för vilka som ska få rehabilitering när de åker fast via drogtester och facket har förlorat samtliga mål i Arbetsdomstolen där de ifrågasatt användningen. Arbetsgivaren har inte samma rehabiliteringsansvar för narkotikamissbruk som vid alkoholmissbruk och därmed ökar risken att avskedas.

IF Metall efterlyser lagar och avtal som reglerar den anställdes rättigheter, vilket är behövligt. På nationell nivå måste facket ta kamp för att samhället inte blir för liberalt. Lokalt måste man alltid skydda medlemmarna mot dess konsekvenser. Facket kan inte bli en knarkpolis, utan måste ställa upp för sina medlemmars rättigheter på arbetsplatsen.

Provtagningar kan visa fel. Anställningen är kanske det allra viktigaste för att klara återgången till ett värdigt liv. Med rutiner för rehabilitering ökar också acceptansen för proven. Annars väljer arbetskamrater kanske att inte larma, vilket riskerar säkerheten för alla. Men någon vägledning via Arbetsmiljöverket för hur dessa tester ska hanteras kan arbetslivets parter inte räkna med. Myndigheten har nämligen inga regler alls.

Kontrollen av överförskrivningen av narkotikaklassade läkemedel måste också skärpas, vilket regeringen beslutade redan 2014, men som ännu inte fungerar. Det ska inte vara lättare att langa på arbetsplatsen än utanför fabriksgrindarna.

Narkotikaberoende är en tragedi för drabbade och anhöriga. Det utsätter också arbetskamrater för arbetsmiljörisker, förutom brottsligheten, och kan inte lämnas åt varje arbetsplats att lösa på egen hand. Framförallt behövs rejäla insatser för att minska tillförseln.

Hur kan vi istället acceptera ett samhälle där tillgången på droger hela tiden ökar?