Samhället kan inte acceptera att en stor del av ekonomin har blivit en katalysator för manlig hybris.
1987 kokar världens börsmarknader av aktivitet, vinsterna tycks gränslösa. En uppkomling på Wall Street, Jordan Belfort, får rådet att anamma en hedonistisk livsstil med stora doser sex och kokain för att lyckas. När marknaden imploderar i samband med Svarta måndagen senare samma år tvingas han tänka om.
”The Wolf of Wall Street” är historien om hur försäljning av skräpaktier blev en mångmiljardindustri. Jordan Belfort, spelad av Leonardo DiCaprio, har precis dragit två linor kokain och skriker sig hes i mikrofonen: ”Det finns ingen värdighet i fattigdom. Hantera i stället dina problem genom att bli rik.” Hundratals män i lokalen applåderar och ropar uppskattande när den manliga masspsykosen når klimax.
Borgerliga skribenter har kritiserat filmen för att den överdriver och visar upp en kvinnoförnedrande och osmaklig bild av kapitalismen. Porträttet skaver. Vänner av de otämjda marknadskrafterna skruvar på sig när dess excesser når publiken. Så länge girighetens avarter skuffas undan och ersätts av fnissigt ”Solsidan”-mys verkar ingen bry sig. Men girigheten är långtifrån vacker.
I Oliver Stone-klassikern ”Wall Street” från just 1987 får Gordon Gecko, spelad av Michael Douglas, frågan hur mycket som egentligen är tillräckligt. Hans svar: ”Det är inte en fråga om tillräckligt. Det är ett nollsummespel där somliga förlorar, andra vinner.”
Den moderna kapitalismens fältherrar är inte alla stöpta i en ”Wolf of Wall Street”-form. Däremot finns det sunkiga värderingar som upprätthåller normer och i förlängningen förtryck. När styrelserna för Sveriges största riskkapitalägda välfärdsbolag träffas är nio av tio män. Och det får effekt. Dess källa, en maktordning med en ständig tendens till spekulation och konstlade värdestegringar, gör armkrok med patriarkatet.
Överdoser på pengar och kokain förutsätter överdoser på testosteron.
Ekonomen och feministen Heidi Hartmann definierar patriarkat som en social ordning som upprätthåller manlig solidaritet. Snubbar som dunkar varandras ryggar skapar nya snubbar som dunkar ryggar. Jämställda styrelser hotar inte tillväxten, tvärtom. Det är heller inte svårt att hitta kvinnor till ledande positioner.
Att männen dominerar är ingen slump – det handlar om upprätthållande av makt.
Frågan är när politiken ska sluta dalta med finansiella aktörer och inse att målet om representation inte enbart kan vara begränsat till den offentliga sfären. Utan förändring krävs handling i form av kvotering eller lagstiftning.
Samhället kan inte acceptera att en stor del av ekonomin blivit en katalysator för manlig hybris. Oavsett om det sker på Wall Street eller vid Stureplan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
