Det var när Maud Olofsson just skulle avgå som hon passade på att kliva utanför näringslivspolitiken: Invandrade småbarnsföräldrar borde få kortare föräldraledighet. Förevändningen var att kvinnor annars låses fast i så kallat utanförskap och improduktivitet utanför arbetsmarknaden.
Alla som beviljas uppehållstillstånd i Sverige har nämligen samma rätt till föräldrapenning som de som fötts in i sitt medborgarskap. Snart fick hon medhåll av Moderaterna. Integrationsminister Erik Ullenhag förhöll sig avvaktande, och poängterade att reglerna för socialförsäkringar ska vara lika för alla.
Numera låter det annorlunda. Ullenhag meddelade, strax innan hans för folkpartister obligatoriska utflykt till Rinkeby, att föräldraförsäkringen är en fälla för kvinnor födda utanför Norden och EU. Antalet föräldradagar för barn födda utomlands bör därför minskas.
Dagens Nyheter hängde på och krävde särlagstiftning i söndagens huvudledare. Sydsvenskans Heidi Avellan kallar föräldraförsäkringen för en “lyxfälla”.
Bakgrunden är den statliga utredning, “Förmån och fälla – nyanländas uttag av föräldrapenning”, som presenterades för Erik Ullenhag i början av mars. Den som läser utredningen ser genast faktorer som komplicerar den borgerliga bilden.
De kvinnor som tar ut många föräldradagar är de som får fler barn efter ankomsten till Sverige. Endast tre procent av de kvinnor som invandrar med barn, men inte får fler barn efter ankomsten, tar ut en “hög” andel dagar. Hela 27 procent av de som inte får fler barn efter invandringen tar inte ut några dagar alls. “Invandrare” är som bekant ingen homogen grupp.
Dessutom uppmanar fyra av tio kommuner föräldrar att ta ut föräldrapenning istället för att söka försörjningsstöd. Vidare är det ingen skillnad i uttag mellan “svenska” och invandrade män.
En individualiserad föräldraförsäkring skulle alltså vara både mer rättssäker och mindre diskriminerande än att beräkna försäkringar utifrån etnicitet. Att skylla ojämlikhet och segregation på alltför frikostiga socialförsäkringar är trams.
Men den borgerliga alliansens iver att upprätthålla arbetslinjen innebär som bekant både skuldbeläggande och kollektiv bestraffning, av grupper som av olika anledningar, strukturella inte minst, har “svårare” att få ett arbete i tider där arbeten är en bristvara. Politiken abdikerar och ansvar förskjuts till individnivå utifrån slarvigt ihopklumpade kollektiv.
Sjukskrivna tvingas till arbetsförmedlingen, arbetslösa ska försörjas av släktingar, ungdomar ska ha sänkta löner. Att turen nu kommit till invandrade kvinnor är en logisk utveckling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
