EU:s ledare har gått från att prata om hur det ska bli så lätt som möjligt att avskeda anställda (ofta kallat "flexibilitet") till hur de kan göra för att så få som möjligt ska förlora arbetet. Det menar Maria Jepsen, forskningschef på europeiska fackföreningsinstitutet ETUI, som i går besökte TCO:s Stora Jobbdagen.
Diskussionen verkar dock inte ha nått fram till Sveriges regering. Här envisas näringsministern fortfarande med att inte röra ett finger när en industriell epok är på väg i graven. Detta trots att arbetslösheten i Sverige, enligt ETUI, har ökat mest och snabbast bland jämförbara EU-länder.
När finanskrisen nu sprider sig över (väst)världen ser sig många länder om efter historiska förebilder. Som Guy Ryder, generalsekreterare på det globala facket IFS, uttryckte det i går gjorde den svenska regeringen ett bra jobb i 1992 års bankkris genom att "köpa banker, rensa banker, sälja banker". Flera länder tittar nu på Sveriges nittiotalskris för att lära sig hantera den nuvarande krisen. "Time for the state to get back in action", är slutsatsen.
Och budskapet från alla gäster på TCO:s dag, förutom de från regeringen, var enigt: det är exceptionellt läge, mer behöver göras, staten måste vara aktiv. Stimulanser för att stärka efterfrågan på arbetskraft, stärkt a-kassa, investeringar i infrastruktur och offentlig verksamhet. Vid sidan av direkta och aktiva åtgärder som dessa behövs också positiva budskap som stärker medborgarnas framtidstro. Inte prat om några "skitår" alltså.
Eva Uddén Sonnegård, statssekretare hos Sven Otto Littorin på Arbetsmarknadsdepartementet, gav en bra bild av regeringens totala handlingsförlamning och tro på att allt löser sig av sig självt: "Det råder istider i svensk ekonomi och det är bara att acceptera och på bästa sätt rida ut stormen." Men hur långvarig och allvarlig krisen blir är, som TCO:s Roger Mörtvik påpekade, beroende av hur politikerna hanterar den.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ger sken av att deras små satsningar är stora och att deras ineffektiva åtgärder fungerar. Men åtta miljarder (varav tre går till så kallade jobbcoacher) för att möta arbetslösheten i en kris utan motstycke i modern tid är inte nog. Att sänka skatter för höginkomsttagare eller införa ett permanent rot-avdrag är kostsamt men inte särskilt träffsäkert.
Regeringen behöver inte bara göra om och göra rätt. Den behöver börja med att göra något över huvud taget. Den svenska modellen, som berömdes rejält av moderaten Hillevi Engström i går, kräver tre aktiva parter. Facken och arbetsgivarna tar i dessa kristider sitt ansvar. Men staten har helt abdikerat, genom att undergräva a-kassan och montera ner arbetsmarknadspolitiken, som LO:s Wanja Lundby-Wedin upprört påpekade.
Det är dags att staten ger sig in i matchen igen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
