Håkans Hörna Om “energivalet” gav segern till SD och högerblocket, vad kommer då hända när de nu sviker det löfte som troligen tippade segern till deras fördel?
Varje val och valrörelse är unik. Hur ser det historiska bokslutet från valkampanjen 2022 ut? Var det verkligen året då Sverige genomgick ett paradigmskifte?
Tidöavtalet och Ulf Kristerssons regering varslar om att den politiska balanspunkten nu förflyttats till den smala gränden mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. På Alliansens tid satte visserligen Moderaterna dagordningen, men tvingades kompromissa med tre andra partier som på den tiden låg någorlunda i mitten i många frågor. Ännu längre tillbaka i tiden baserades borgerliga regeringar på ”mittenpolitik”. Men det är nya tider nu. Vi bevittnar en historisk politisk förskjutning. Den kan ingen sväva i tvivelsmål om.
Så vad händer nu och vad hände i själva valrörelsen?
Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet har redan börjat pytsa ut forskning om frågan. De har till och med namngett årets valrörelse, såsom de har för vana att göra efter varje val. Peter Esaiasson inledde den traditionen i sin avhandling ”Svenska valkampanjer” (1990), vid det här laget en klassiker i sin genre. Där namngav han alla valkampanjer från 1866 och framåt. Den listan är som att läsa svensk politisk historia i telegramform. Ofta är beteckningarna välfunna och träffande. Även om vissa namn och etiketter förstås kan diskuteras.
Det allmänna ekonomiska läget var uppenbart för alla redan i somras, innan valrörelsen körde igång
1976 var förstås ”Maktskiftesvalet”, då Socialdemokraterna förlorade makten efter 44 år i regeringsställning. Olof Palme hade nog hellre kallat det för ”Kärnkraftsvalet”, med hänvisning till Thorbjörn Fälldins löfte att inte ladda några fler kärnkraftverk. Ett vallöfte han tvingades svika. Några val har fått namn av enskilda partiledare, som ”Westerbergvalet” 1985, då Folkpartiet under Bengt Westerberg gick fram starkt. 1968 var ”Erlandervalet”, i Tage Erlanders sista val fick Socialdemokraterna över 50 procent av väljarstödet. ”Miljövalet” 1988, då miljöhoten och säldöden i Östersjön satte agendan, ledde till att Miljöpartiet kom in i riksdagen.
Enskilda frågor kan ibland få stor betydelse för valutgången. 2002 lanserade Folkpartiet ett krav på språktest för invandrare. Lars Leijonborg blev Leijonkungen under en kort period. Valet kallas för ”Språktestvalet”, och Folkpartiet lyfte ordentligt. 2006 var Alliansvalet då Fredrik Reinfeldts nya konstellation vann efter tolv år med socialdemokratisk regering. 2010 var ”Åttapartivalet”, det var ju då Sverigedemokraterna gjorde entré i Sveriges riksdag som det åttonde partiet. 2014 var ”Dödlägesvalet”, även om ”Decemberöverenskommelsen” (DÖ) inte höll så länge. 2018 blev ”134 dagars-valet”, eftersom regeringsbildningen tog så lång tid. För att göra några nedslag i vår näraliggande historia.
Nu hävdar valforskarna i Göteborg att den rimliga beteckningen på årets val är ”Energivalet” (Rapport 2022:9), eftersom slutfasen av valrörelsen kom ”att handla om höga priser på el och drivmedel”. Pandemin och Rysslands krig mot Ukraina hade varit viktiga tidigare, ”men fick mycket lite uppmärksamhet i valrörelsen”. Brottsbekämpning och lag och ordning hade legat högt upp på dagordningen under lång tid, men det blev ”under slutfasen mest fokus på energifrågor”.
Vem bestämmer egentligen dagordningen i en valrörelse? Och vem gynnas av att den ena eller andra frågan hamnar i centrum? Kompetens och trovärdighet i ekonomiska frågor brukar vara en valvinnare. Om välfärd hamnar i fokus tenderar det att gynna vänstern. Och brott och straff plingar alltid positivt för högern. Så vem gynnades av att det var ett Energival i år?
Frågan är intressant eftersom valet var så extremt jämnt. Det skilde 0,7 procent mellan de två regeringsalternativen. Det betyder att om 0,36 procent av väljarna (eller cirka 23 500 väljare) hade bytt block (från höger till vänster) hade valutgången sett annorlunda ut. Inflation och prisökningar kan fälla regeringar och starta revolutioner. Och i årets valrörelse ställde högeroppositionen ut omfattande löften om billigare el och bensin. Vi kan aldrig och kommer aldrig att få veta vad som i slutändan fällde avgörandet i årets val. Men på goda grunder finns skäl att misstänka att den här prisdynamiken kan ha spelat en avgörande roll.
Sedan finns det förstås olika slags politiska löften och politiska budskap.
Några är omfattande till sin karaktär och svåra att utvärdera i det korta perspektivet. Socialister har hävdat att om bara kapitalismen avskaffas så kommer allsköns elände att försvinna och en ny människa träda fram ur förtryckets skuggor. De marknadstroende gör gällande att en nattväktarstat och fria marknader alltid skapar högre tillväxt och gynnar alla i alla lägen. En mellanvariant är att lansera en enkel lösning på en komplex samhällsutmaning. Liberalerna har drivit att skolan måste förstatligas för att bli likvärdig. En utredare hävdade nyligen på DN-debatt att en sådan förändring skulle ta 20 år att genomföra. Kristdemokraterna gick i år till val på att även sjukvården borde förstatligas. Förmodligen en än större utmaning, både i tid och rum. Numera är det borgerliga partier som vill förstatliga och centralisera det ena och andra.
Den här typen av utspel är inte lätta att ta till sig för medianväljaren. Och de är genuint svåra att bedöma och utvärdera. Konkreta förslag som anknyter till vardagliga problem är en annan femma! Särskilt om de handlar om människors ekonomi och plånböcker.
I årets Energival utfärdade oppositionen tydliga löften om sänkta el- och bränslepriser. Under pandemin hade den rödgröna regeringen fattat beslut om omfattande offentliga stöd till företag och hushåll. Och oppositionen krävde under coronakrisen ofta ännu högre stöd.
Och sedan anföll Ryssland Ukraina, med ökade kostnader för el och bensin som oundviklig konsekvens. Inflationen hade redan rakat i höjden på grund av att leveranskedjorna hade rubbats under pandemin. Och därför blev det under våren nya stödåtgärder för att kompensera för de ökade el- och bränslepriserna. Och nu upprepades mönstret från pandemiåren.
Oppositionen gick ut ännu hårdare. Ulf Kristersson lovade att ett tak för energipriserna skulle vara på plats den 1 november. De borgerliga partierna lovade också sänkt pris på diesel och bensin. Längst gick Sverigedemokraterna. I en valfilm stod Jimmie Åkesson och tankade sin bil någonstans i Sverige och talade om ”socialdemokratiska priser”, som skulle sänkas radikalt om han röstades fram till makten. Partiet lovade tio kronor lägre dieselpris. Bensinen skulle bli 6,50 kronor billigare vid pump. En detalj med viss betydelse är att Sverigedemokraterna ökade sitt väljarstöd, medan de andra tre borgerliga partierna tappade väljare.
Parallellt pågick dagordningskampen om vem som var ansvarig för prisutvecklingen. Socialdemokraterna gjorde gällande att det var fråga om ”Putinpriser”, medan högeroppositionen hellre talade om ”Magdapriser”. Kärnkraften blev plötsligt en aktuell fråga, efter att ha legat i träda under lång tid. Den svenska och europeiska prismodellen som tidigare garanterat låga elpriser visade sig nu dysfunktionell. Hushållens och företagens drastiskt ökade elpriser rapporterades också i media och gav anledning till stor oro och upprördhet. Det finns också en kritik mot bensinpriserna sedan tidigare, Facebooksidan ”Bränsleupproret” har nästan 600 000 följare.
Men efter valet har dessa vallöften inte uppfyllts. Elpristaket som skulle vara på plats den 1 november lyser med sin frånvaro. Vi har fått ett retroaktivt stöd till företag och hushåll med pengar från Svenska kraftnät. Några moderata politiker från Skåne (som haft extremt höga elpriser) tog bladet från munnen: ”Regeringens el-stöd blev inte det vi lovande väljarna”.
I ärlighetens namn är den här typen av stöd aldrig träffsäkra. Min poäng här är också en annan. Politiker bör inte vilseleda väljarna och inte vinna val på löften som sedan inte kan uppfyllas.
För av löftena om sänkningarna på bensin och diesel blev det inte ens en tumme, möjligen en tumnagel. För vid pump blir bensinen bara 14 öre billigare och dieseln 40 öre lägre. Bara dessa åtgärder kostar staten och oss skattebetalare 6,7 miljarder.
Kanske var det Liz Truss haveri i Storbritannien som satte stopp för de utlovade prissänkningarna och en ”återhållsam” budget. Men det allmänna ekonomiska läget var uppenbart för alla redan i somras, innan valrörelsen körde igång.
Om det var dessa nu svikna vallöften som fällde avgörandet i valet kommer aldrig att kunna bevisas. Det lär för evigt förbli en omstridd fråga. Men misstanken är högst rimlig och det går i varje fall inte att utesluta att så var fallet.
Sverigedemokraterna försöker nu värja sig mot kritiken om svikna vallöften. Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson, säger bara ”funkar det inte så funkar det inte, ibland är det verkligheten som spökar”. Svikna löften kan spöka länge. Samtidigt skyller han förstås på Liberalerna, ”som satte sig på tvären”.
Så ser politiken ut i populismens tidevarv, en tid som är så präglad av konfrontation och högt tonläge, förenklingar av sammansatta problem och generösa utfästelser som sedan inte kan infrias. Det kan vara härligt att vinna val. Men förfärligt om det sker på osunda grunder. Kommer detta att drabba Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson? Det återstår att se. När Thorbjörn Fälldin svek löftet att inte ladda några fler kärnkraftsreaktorer 1976 var det början på Centerns tillbakagång. Men det var då.
En sak är säker. Svikna vallöften undergräver medborgarnas tilltro till de politiska partierna. Och till politiken och demokratin som sådan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
