Krönika I slutändan handlar det om jobb. Investeringarna måste öka på ett eller annat sätt.
Snart går Europas folkrikaste land till nyval. Socialdemokraten och avgående förbundskansler Olof Scholz har haft en tuff mandatperiod bakom sig med hög inflation, räntehöjningar och recession samtidigt som makten över den ekonomiska politiken legat i händerna på det lilla liberala partiet FDP, som sjunkit från 11 procent i senaste valet till att ligga runt 4 procent i dagens opinionsmätningar.
Klyftan mellan SPD och Christian Lindner, den avgående liberala finansministern, som gjort det till sitt personliga varumärke att hålla hårt i statsfinanserna, blev till slut för stor i ett läge där Tysklands ekonomi står och väger på om staten växlar upp investeringarna.
Nyvalet ser ut att bli en storseger för kristdemokratiska CDU med Christian Merz i spetsen, samtidigt som rasistiska AFD, Alternative für Deutschland, går starkt framåt. Merz har redan sagt vad han tycker om mer statlig eller EU-gemensam upplåning – ”Det är jag mycket kritisk mot”. Istället tror han på omprioriteringar (läs: nedskärningar) inom den befintliga budgeten. Tyskland har en skuldbroms inskriven i sin författning, ”Schuldenbremse”, som anger att landet inte får gå med större underskott än 0,35 procent av BNP. Den vill han inte ändra på. Den fiskala konservatismen är om möjligt ännu starkare än i Sverige. Orsaken till den går att spåra i den hyperinflation och ekonomiska kristid som drabbade landet efter första världskrigets krigsskulder.
Problemet med skuldbromsen är att den är både oflexibel och procyklisk – när tillväxten haltar ökar underskotten som andel av BNP, vilket tvingar fram åtstramningar, som i sin sänker BNP, och så fortsätter det som en ond spiral. Sverige har förvisso ett högre saldomål, men det är åtminstone inte lagbundet, och under- och överskott får variera över en konjunkturcykel.
En ekonomisk brytningstid
Tyskland befinner sig samtidigt i en ekonomisk brytningstid, och landets ekonomisk-politiska avvägningar kommer få konsekvenser för hela Europa – inte minst för Sverige. 10,5 procent av vår export går till Tyskland, och majoriteten av den går till den tyska fordonsindustrin.
Det som format den tidigare så framgångsrika exportorienterade tyska ekonomin är en högkompetent arbetskraft i kombination med innovativa företag och billig el. Stora delar av den arbetskraften är nu på väg att gå i pension, de innovativa företagen är inte längre lika innovativa och elen blev rekorddyr i sviterna av Rysslands invasion av Ukraina (något som fick de svenska elpriserna att sticka iväg, för att ytterligare illustrera vårt ömsesidiga beroende). Tyskland har likt Sverige stora behov av infrastruktursatsningar, inte minst reparation och underhåll av järnvägar, broar och vägar. Fyra av fem tyska företag anser att dålig infrastruktur hämmar deras verksamhet.
Parallellt storsatsar Kina och USA på framtidens tillväxtbranscher som AI, tech och grön industri som batteritillverkning och solpaneler. Kina är till och med på väg att gå om Europa vad gäller vindkraft, som Tyskland var tidigt ute med (delvis pådrivet av att tyskarna själva köper in turbinerna från Kina). Kina pumpar in statliga stöd i sina företag, vilket snedvrider konkurrensen mellan kinesiska och europeiska företag, samtidigt som Trump kan komma att införa tullar på flera för Europa strategiska viktiga industriprodukter. Ett globalt handelskrig är dåliga nyheter för exportorienterade ekonomier med liten inhemsk marknad.
Tysk fordonsindustri på dekis
Tyskland har kvar mycket tung industri, men det är en industri som är specialiserad på 1900-talets tekniker; framförallt förbränningsmotorer. Made in Germany är en stolthet för landet, med bilmärken som Volkswagen, Audi, Mercedes och BMW i spetsen. Dessa har dock inte lyckats växla om till elbilstillverkning, utan istället blivit omsprungna av amerikanska Tesla eller kinesiska BYD. Svagheten ligger i att den viktigaste tekniken, det som Kajsa Borgnäs uttryckte som ”det som skapar förädlingsvärdet” på ett seminarium anordnat av Facken inom industrins produktivitetskommission, vad gäller elbilar är batteriet. Till skillnad från en motor bygger ett batteri på kemi och inte mekanik.
Om tyskarna var på toppen av förädlingskedjan när det gällde bensinbilar, och Kina var underleverantör, riskerar positionerna när elbilen blir norm att bli de omvända. Det gäller fler och fler områden. Som Tim Cook, VD för Apple, uttrycker det: ”Vi väljer inte Kina för att det är ett låglöneland, utan för deras kompetens. Vi kan fylla en fotbollsplan med smarta ingenjörer i Kina, medan i USA skulle vi knappt fylla ett rum.”
Krävs en statlig industripolitik
Sammantaget kräver denna brytningstid en sammanhållen och offensiv industripolitik, som fokuserar på att attrahera nyckelkompetens, kontinuerligt utbilda arbetskraften och säkra låga och stabila elpriser och en välfungerande transportinfrastruktur. En politik som inte (likt förbundskansleraspiranten Merz anser) fortsätter slimma välfärden, eller (som Volkswagen) tar genvägar förbi kärnproblemet genom att göra vinst på att försämra löner och villkor för arbetstagarna. VW:s aviserade lönesänkningar och fabriksnedläggningar resulterade i att IG Metall gick ut i storstrejk 2024. Den resulterade i en uppgörelse om fryst löneökningstakt och att 35 000 jobb ska försvinna till 2030.
Hur det går för tysk tillverkningsindustri, inte minst fordonsindustrin, kommer även forma klimatpolitiken. För varför ska tyska väljare rösta för en politik som riskerar deras jobb och fördyrar deras vardag? Att förbränningsmotorn ska fasas ut, eller att det billiga kolet inte ska brännas, är tack vare klimatambitioner – men om klimatambitionerna slopas vore det en stor boost för deras industri. En sådan omsvängning i Tyskland, likt Trump redan gjort i USA, skulle i sin tur vara ett sänke för klimatpolitiken i hela EU.
I slutändan handlar det om jobb. Investeringarna måste öka på ett eller annat sätt – antingen genom ändrade regler för statsstöd så att medlemsländerna kan stötta sin egen industri, eller genom mer EU-gemensamma investeringar och stöd. Hela städer beror av att industrin överlever detta eldprov, och det understryker hur viktigt det är att inte skapa motsättningar mellan människors försörjning och klimatomställningen. Risken är annars stor att just de politiska krafter som historiskt orsakat ett oerhört mänskligt lidande och förtryck (och dragit på sig de krigsskulder sparpolitiken sägs vara till för att förebygga) fortsätter vinna mark.
När tyskarna går till valurnorna har vi skäl att hålla andan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
