Med en grundinställning att statlig verksamhet ska kosta så lite som möjligt och upphandlas på en marknad har politikerna bäddat för Transportskandalen. Och det uppskruvade tonläget är obehagligt likt det polariserade amerikanska.
Sommarens rötmånad – som enligt Bondepraktiken inleds med Fruntimmersveckan i slutet av juli – är snart över. Men den politiska rötmånaden kan mycket väl fortsätta hela hösten, kanske ända fram till valet nästa år.
Det politiska spelet kring Transportstyrelsen sätter redan sin prägel på den politiska bevakningen. Bara om någon vecka avgörs försvarsminister Peter Hultqvists öde. Frågan är om de borgerliga partierna i Alliansen och Sverigedemokraterna fullföljer sitt hot om ett misstroendevotum. Kanske tvekar de ändå.
Hittills har oppositionens agerande inte lett till något lyft i opinionsmätningarna. Snarare tvärtom. Den historiska erfarenheten visar för den delen att politiska skandaler sällan påverkar väljarnas agerande på valdagen. Det är jobben, ekonomin och välfärden som avgör i slutändan. Dessutom spelar det faktum att Sveriges ekonomi växer så det knakar regeringen i händer.
Alliansen ligger redan illa till i opinionsmätningarna. Vilket förmodligen är skälet till att de försöker kasta in så mycket grus som möjligt i Stefan Löfvens maskineri. Alliansen har ju sedan hotat med att rikta misstroendevotum mot enskilda ministrar för att stoppa några skattehöjningar i regeringens budget.
Politiska skandaler påverkar sällan väljarnas agerande på valdagen. Det är jobben, ekonomin och välfärden som avgör i slutändan..
Kärnfrågan i Transportstyrelseskandalen är att den statliga sektorn satts på svältkur. Politikerna har genom lagen om offentlig upphandling föreskrivit outsourcing och lägsta pris.
Den underliggande hållningen har varit att privat alltid är bättre än statligt. Staten ska vara så liten som möjligt eller marknadsutsätta vissa av sina uppgifter. Här finns en målkonflikt. De statliga myndigheterna kan inte bara vara upphandlare utan måste ha förmåga att handha det samhällsansvar vi ålägger dem.
En annan lärdom är att internetsäkerhet i cyberkrigens tid är en underskattad politisk fråga, som vi behöver ägna allt mer intresse åt och satsa resurser på.
Sverige har en unik konstruktion för den statliga verksamheten med självständiga ämbetsverk som styrs av en generaldirektör som utses av regeringen.
Myndigheterna styrs via lagar, förordningar och regleringsbrev. Under senare tid har politiken generellt också retirerat och överlåtit allt mer av utförande och beslut till tjänstemän, inte minst lag- och regelstyrda upphandlingar.
Ansvarsutkrävandet är varken ointressant eller oviktigt. Generaldirektören har redan dömts för lagbrott. Vad jag vet är detta fullständigt unikt. Nu handlar det om vem, vad och när olika delar av regeringen fick kännedom om allt detta. Och vad vederbörande gjorde och inte gjorde.
Fler samhällsfrågor regleras indirekt via lagstiftning och kan prövas i domstolar. Men i slutändan är det och måste det vara politikerna som bär ansvaret. Särskilt när det går snett hamnar bollen till sist i deras knä.
Man kan konstatera att fokus nu helt och hållet hamnar på regeringens agerande medan strukturfrågorna försvinner från dagordningen.
Under »normala« omständigheter hade denna process resulterat i en KU-granskning och kanske en prickning av en eller annan minister eller politisk tjänsteman.
Men vi har en politisk situation med en regering som inte har ett stöd av en majoritet av ledamöterna i Sveriges riksdag. Därför kan oppositionen hota med att avsätta ministrar även om det är motiverat eller inte. Och också göra det.
Särskilt eftersom Alliansen ibland fortfarande agerar som en »regering« i opposition men utan att behöva ta ansvar.
Alliansen krackelerar men försöker krampaktigt hålla ihop Reinfeldts politiska projekt. Men svinhugg kan gå igen. Nu grävs skyttegravar. Tonläget är uppskruvat.
Vi har stora konflikter om små saker.
Ibland påminner svensk politik om hur den amerikanska politiken har polariserats de senaste decennierna. Vad allt detta kan och kommer att bädda för i vårt land för är inte alldeles självklart. Men Trump styr i Vita huset. Något som borde stämma till en och annan eftertanke.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
