Moderaterna ägnar sig åt en show – som på avstånd låter sig imponeras. Frågan är när svenska folket ska genomskåda den.
När Moderaterna med dunder och brak förlorade riksdagsvalet 2002 var det få som trodde att partiet någonsin skulle komma tillbaka. Alla som minns teveduellerna mellan en skämtsam Göran Persson och en sammanbiten Bo Lundgren kommer också ihåg känslan av att Moderaterna hade tappat greppet.
Men partiet hade inte bara gjort en slät figur i medierna. Ekonomiskt, skriver Aron Etzler i sin nya bok ”Reinfeldteffekten”, innebar väljartappet att hela partiorganisationen stod och gungade. Julmiddagen det året bestod av tolv burkar sill på kontoret.
Drygt ett decennium senare framstår Nya Moderaterna inte bara som Sveriges starkaste parti, utan för många som det enda regeringsdugliga. Under en täckmantel av att vilja snickra vidare på folkhemmet, har de under rekordkort tid lyckats öka inkomstklyftorna, minska den offentliga sektorn och slå världsrekord i privatiseringar. Allt tvärtemot väljarnas väldokumenterade önskemål och värderingar. Ändå är Moderaterna maktpartiet. Varför då?
Aron Etzlers bok ger flera svar på frågan. De flesta känner vi redan till. Han trycker på Per Schlingmanns och Ulrica Schenströms som pr-genier, Socialdemokraternas interna splitting och högervridningen av de stora medierna. Här finns väljarnas missnöje med Göran Persson, fackets misstro mot rödgröna samarbeten och Mona Sahlin respektive Håkan Juholts röriga privatekonomi.
Här finns framför allt det berömda trianguleringstricket när Moderaterna började kalla sig det nya arbetarpartiet – en lika effektiv som oblyg stöld av arbetarrörelsens idégods. ”Moderaternas omfamning av Sverige, eller snarare djupt rotade svenska symboler”, skriver Etzler, ”var i själva verket en av de viktigaste komponenterna i maktövertagandet.”
Under ytan är det ändå något nytt som har tillkommit. Svenska väljare brukar utmärka sig för att fokuserar på sakfrågor. Etzler utser valet 2006 till vattendelare: valduellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt utgjorde det första personvalet i svensk historia. Det är det som är Reinfeldt-effekten.
Om Etzler har rätt – och det tror jag att han har – förklarar det varför stora delar av Moderaternas kontroversiella politik har kunnat genomföras utan protester.
En valrörelse som handlar om personer hindrar nämligen de politiska skillnaderna från att bli synliga. Ser man inga skillnader kan man lika gärna rösta på den partiledare som verkar mest trovärdig. Även om man har vaga aningar om att den politik och de intressen hen representerar inte är mina egna.
2013 kallades Moderaternas strategi inför nästa val i Stockholm för ”Valplan: vänster”. Nu ska partiet låtsas ta avstånd från ogenomtänkta privatiseringar och i stället framstå som ”hållbarhetens förkämpar”. Det är en show, skriver Etzler, som på avstånd låter sig imponeras.
Frågan är när svenska folket ska genomskåda den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
