Kommunal: Arbete till varje pris?

De höga trösklarna på arbetsmarknaden kan leda till att arbetssökande med utländsk bakgrund piskas till att acceptera ännu sämre villkor och att de dessutom väljer att hålla tyst om det, skriver Yeshiwork Wondmeneh, utredare på Kommunal.

Jurister och läkare som kör taxi brukar ofta nämnas som exempel i debatten om diskriminering och etnisk segregation på svensk arbetsmarknad. Detta kan delvis bero på att opinionsbildare, till exempel politiker och högre tjänstemän, är flitiga taxiåkare.

Utrikes födda med en hög utbildningsnivå arbetar oftare än inrikes födda med motsvarande meriter i yrken där hög utbildning inte krävs. Bland kvin­nor som är födda i Asien och Afrika är det dubbelt så stor andel med hög utbildningsnivå som arbetar i ett yrke som inte kräver högskoleutbildning jämfört med motsvarande bland inrikes födda kvinnor[1].

De flesta av de utrikesfödda som innehar anställning som inte motsvarar utbildningen fastnar kvar i anställningen. Enligt JUSEK är det bara en av tre som lyckas ta sig därifrån. Bilden bekräftas av några av de personer som deltog i en djupintervjuundersökning, där sjutton medlemmar i Kommunal med utländsk bakgrund berättar om sina villkor i arbetslivet och i livet i övrigt.

En av intervjupersonerna ”Eden” är högskoleutbildad civilekonom med flera års yrkeserfarenhet i privatsektorn och när hon kom till Sverige trodde hon att hon skulle få arbeta som ekonom, men snart insåg hon att detta skulle bli svårt. För att sänka trösklarna såg hon till att utbildningen blev validerad av VHS (Verket för Högskoleservice). Vidare, för att erövra facktermerna på svenska och för att uppdatera sin utbildning läste hon företagsekonomi på distans. Men inget av detta hjälpte henne att få arbete som ekonom. Till slut gav hon upp drömmen och utbildade sig i stället till undersköterska och började arbeta inom äldreomsorgen. Senare bytte hon till gruppboende för personer med funktionsnedsättning, där hon arbetar 75 procent och går på schema.

Bakom Edens (och flera andras) beslut att sadla om till ett yrke i vård och omsorg ligger synen på arbetet med människor som meningsfullt. Att ge vård och omsorg till de som behöver det upplevs som en meningsfullare ersättning för den förlorade professionen eller den ouppfyllda drömmen, trots dåliga villkor.

Det mest centrala för Eden och för de övriga intervjupersonerna har varit att hitta ett arbete att försörja sig på och att behålla det. För de som lyckats få tillsvidareanställning har vägen dit varit lång och började med olika slags tidsbegränsade kontrakt. För några har det otrygga kontraktet varat i många år. Flera av intervjupersonerna har upplevt diskriminering vid övergång från visstid till tillsvidareanställning, från deltid till heltid och vid löneförhandlingar.

De intervjuade har också upplevt kränkningar i mötet med omsorgstagare, anhöriga, kolleger och chefer. Uttryck som ”jävla neger och jävla svartskalle” förekommer. Några berättar om förekomsten av falska anklagelser, hårdare och bestraffande åtgärder när fel begås och andra symboliska våld. Även direkt mobbing förekommer.

Gemensamt för intervjupersonerna är att de först svarar att de inte har upplevt någon kränkning av omsorgstagarna och när de slutligen berättar om sina erfarenheter bagatelliserar de ofta händelsen. De emotioner som de upplever arbetar de själva med. Flera berättar att de inte vill bli betraktade som ”gnälliga” av kolleger eller ledning och de menar att det kan ha konsekvenser för arbetet.

Utifrån det är det oundvikligt att tänka att höga trösklar på arbetsmarknaden i kombination med dagens hårda försörjningskrav kan leda till att arbetssökande med utländsk bakgrund piskas till att acceptera ännu sämre villkor och att de dessutom väljer att hålla tysta om det. Om det dessutom saknas medvetenhet om och handlingsplaner för kränkande möten på arbetsplatsen kan följderna för hälsan vara mycket negativa. Enligt Hälsorapporten 2009anses återkommande upplevelse av diskriminering vara en form av kronisk stress.

Yeshiwork Wondmeneh, utredare Kommunal