Det är grovt missvisande att tala om rekordresurser i välfärden när färre anställda ska ta hand om cirka en miljon fler människors behov, skriver Annelie Nordström, Kommunal, i slutreplik till Svenskt Näringsliv.
När jag ser tillbaka på valrörelsen tycker jag att det är olyckligt att vinstfrågan kom att skymma frågan om resurserna till skolan, vården och omsorgen. Vinstdebatten har lett till att frågan om hur vi klarar en gemensamt finansierad välfärd har debatterats alldeles för lite.
Svenskt Näringsliv har tillsammans med SKL hävdat att välfärden har rekordresurser. De har använt sig av den lite udda metoden att först göra en opinionsundersökning som visar att människor inte upplever rekordresurser – och sedan tala om för medborgarna att de har fel. Svenskt Näringsliv och SKL har hävdat att samhällsdebatten ”ältar fördomar om välfärdens förfall”. Men deras argumentation har svårt att få genomslag, eftersom människor inte känner igen sig i den bilden.
Kanske är det därför Svenskt Näringsliv fortsätter tjata om detta, i ett svar till mig på Dagens Arena den 3 oktober.
Arbetsgivarna blundar för människors vardag. De blundar för fakta som visar att 140 000 personer gått ned i arbetstid eller helt slutat förvärvsarbeta för att ge vård och omsorg till en anhörig. Arbetsgivarna blundar för det faktum att 21 procent av dem som vårdar anhöriga ofta känner sig oroliga och stressade.
Rekordresurser måste självklart mätas i förhållande till vad som ska göras – det vill säga behoven. Tar man hänsyn till behoven och att vi har blivit fler har resurserna minskat. Det visar studier gjorda av såväl Konjunkturinstitutet som Arena Idé.
Konjunkturinstitutet visar att personaltätheten är lägre i dag jämfört med mitten av 1990-talet. Arena Idé visar att kommunsektorn, som andel av arbetsmarknaden, har förlorat cirka 100 000 tjänster sedan 1990. Omfattande skattesänkningar har inneburit att nödvändiga förbättringar av lokaler och utrustning har betalats med mindre personal.
Det är grovt missvisande att tala om rekordresurser i välfärden när färre anställda ska ta hand om cirka en miljon fler människors behov. Tvärtom är det denna brist på resurser som leder till brist på hemtjänst, brist på platser i boenden för äldre och alltför stora barngrupper på fritids.
Den angelägna frågan blir: Är det möjligt med en skattefinansierad välfärd när andelen äldre blir allt fler i förhållande till den arbetande befolkningen? I rapporten ”Välj välfärden, vi har råd!” visar Kommunal att det fram till år 2050 handlar om en ökning av resurserna som kräver en höjning av kommunalskatten med cirka tre procent. Det är en mycket hanterlig ökning på 35 års sikt. Detta måste politikerna börja förstå, för att kunna stävja privata försäkringslösningar inom vården och omsorgen.
I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven att ”äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal”. Det är ett steg i rätt riktning. Jag ser framför mig att välfärden kommer att förstärkas på fler områden. Min förhoppning är att Sveriges regering tar på sig uppdraget att skapa förutsättningar för en gemensamt finansierad välfärd.
Annelie Nordström, ordförande Kommunal
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
