kolumnen Det går ett spöke genom svensk politisk debatt, kommunismens spöke. Men tittar man närmare på spöket så orkar det inte gå själv längre, det bärs fram av borgerliga debattörer, skriver Jonas Sjöstedt.
Statsministerns svar i en intervju om socialdemokraternas samverkan med VPK på 70 och 80-talet har satt igång viss debatt. Men varför sker det just nu, och varför är det så viktigt för högern att det ska finnas kvar en kommunistisk motståndare, medan intresset för kommunism är så litet till vänster?
Det handlar om något annat, om Sverigedemokraterna. Om man kan anklaga socialdemokrater för att samarbeta med kommunister, ja då borde det vara fritt fram att regera och vara beroende av ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen. Alla blir lika goda kålsupare, allt blir relativt. Tänk vad skönt för högern att få gorma lite om hur VPK var för 40 år sedan istället för att svara på frågor om SD idag, ett parti vars företrädare delar nazistpropaganda, uttrycker öppen rasism och gillar den auktoritära utvecklingen i Ungern. Därför blir det viktigt att försöka hålla liv i kommunismens spöke.
Men den kommunistiska rörelsen i vår del av världen är bara en spillra av vad den en gång var. Samtidigt som en ny vänster har vuxit fram i flera europeiska länder så har de traditionella kommunistpartierna marginaliserats. Även i länder som Frankrike och Italien, där kommunister en gång var masspartier och satt i regeringar så sent som på 1990-talet, är partierna idag skärvor av sin forna styrka. Det enda europeiska land som har ett kommunistparti med ordentligt stöd är Cypern, men när kommunisterna har makten i landet för de knappast någon politik som man kan skrämmas med.
I Norden finns inga kommunistiska partier av betydelse. I Sverige verkar det lilla Kommunistiska Partiet närmast vara i upplösning, medan de kvarvarande resterna av de Moskvatrogna som bröt sig ur VPK 1977 knappt verkar existera. Högern borde jubla, men de verkar inte alls glada, de verkar vara sura och försöker trots allt frammana bilden av ett kommunistiskt hot. Det är som att de fortfarande har svårt att orientera sig efter murens fall. Jag kan förstå varför. Hotet mot demokratin kommer ifrån den auktoritära högernationalismen, de rasistiska partier som nu också är den traditionella högerns biljett till politisk makt.
I Vänsterpartiet är en självkritisk hållning till den egna historien självklar.
Hur ska man se på Socialdemokraternas samarbete med dåvarande VPK? Låt mig först göra klart att man kan kritisera VPK för mycket, den politiska förnyelsen av partiet gick för långsamt och var inkonsekvent på viktiga områden. Jag blev själv medlem i VPK 1983 och var med och förändrade partiet, dess namn och program. I Vänsterpartiet är en självkritisk hållning till den egna historien självklar. Jag har skrivit såväl böcker som artiklar om partihistorien. Det verkar vara mer känsligt för centerpartister att tala om partiets historia av rasbiologi och rasism eller för moderater att tala om att partiet var emot demokratins införande i Sverige eller att de kallade ANC för terrorister på 80-talet.
Vänsterpartiets föregångare gick igenom många olika faser. Partiet bildades 1917 som ett socialdemokratiskt vänsterparti, SSV, som kämpade för rösträttens införande. Efterföljaren SKP var en trist Moskvatrogen historia, men samtidigt ett parti som var progressivt i sociala frågor. Jag har förståelse för att man höll ögonen på SKP. Men jag har liten förståelse för de som viftar undan att oskyldiga kommunister dömdes till livstids fängelse i Enbomsaffären, att kommunistiska värnpliktiga internerades i läger som en eftergift år Nazityskland eller att folk svartlistades och registrerades bara för att de var med i ett lagligt parti.
Läser man borgerliga kritiker så kan man få intrycket att även efterföljaren VPK var ett sovjetlojalt parti, ett parti som inte var demokratiskt pålitligt. I så fall blundar man för viktiga förändringar. Under CH Hermanssons ordförandeskap togs avgörande steg. För CH var det självklart att en socialistisk regering i Sverige skulle kunna röstas bort. Han bröt det politiska beroendet av Sovjetunionen och kritiserade Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien mycket hårt.
Den nya linjen fick de Moskvatrogna att, uppmuntrade av Sovjet och DDR, bryta sig ur VPK och bilda ett eget parti. Tusentals sovjettrogna lämnade partiet, men fler kom till som var glada över att de lämnade. Det VPK som jag gick med i protesterade mot Sovjets ockupation av Afghanistan och militärens kupp i Polen. Visst kan och bör man kritisera VPK för mycket, men att partiet förändrades kraftigt under denna tid var det ingen tvekan om. Det var detta förändrade parti som Löfven kommenterade.
Även borgerliga partier gjorde saker som är lite svårförklarade idag.
En liknande utveckling skedde i fler kommunistpartier internationellt, ofta kallad eurokommunism i vår del av världen. De försökte bevara en kommunistisk identitet men med full respekt för den parlamentariska demokratin. VPK använde den klassiska definitionen av begreppet kommunism som synonymt med ”klasslöst samhälle”.
Det är en definition av kommunism som nästan ingen förstår längre, vilket Ung Vänster har fått erfara eftersom de av någon outgrundlig anledning har valt att försöka behålla den. Men ett klasslöst samhälle är ett mål som många socialister kan dela, det är inget typiskt för kommunister. Det är leninismen som särskiljer kommunistiska partier från andra socialistiska rörelser och det var leninismens teori och praktik som behövde överges.
Det är skillnad mellan att förstå saker och att försvara dem. Mycket i mitt partis historia ska inte försvaras. Men det kan likväl vara intressant att försöka begripa. 1970-talet var en mycket annorlunda politisk tid jämfört med idag. VPKs hårdaste konkurrenter, och argaste kritiker, fanns i små grupper till vänster. Partier som faktiskt på allvar tyckte att Maos Kina var toppen eller att det inte var något större fel på Stalin. De såg VPK som svikare och reformister.
Även borgerliga partier gjorde saker som är lite svårförklarade idag. Folkpartiet (numera Liberalerna) såg till att den hårdaste diktatorn i östblocket, Ceaușescu, fick serafimerorden för sina insatser. Gösta Bohman tyckte att Pol Pot skulle återinsättas efter att Vietnam hade avbrutit folkmordet som de röda khmererna genomförde i Kambodja. Det var en annan politisk tid.
Jag inser att intresset för VPKs utveckling för 40 år sedan egentligen är minimalt. Debatten har andra syften och mål än att ge en rättvisande beskrivning av partiets utveckling. Men det kan ändå vara bra att försöka utveckla bilden för de som kan vara intresserade. Vi kommer att få se fler försök att dra runt det gamla kommunistspöket i manegen inför valet 2022.
Men jag tycker att vi i vänstern ska fokusera på verkliga problem, inte på den föreställningen. Spöken har några svagheter, de finns inte på riktigt – även om de är vålnader av något en gång fanns, och finns till för att skrämmas. Så är det också med det trötta kommunistspöke som bärs runt av ledarskribenter och högerpolitiker under så mycket väsen. Låt oss istället fokusera på klimatet, feminismen och ojämlikheten, och de lösningar som samlar dagens vänster.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
