Ledare Sverige får ris och ros för sin coronastrategi. Rätt eller fel, ett som är säkert är att reglerna måste tillämpas konsekvent. Att säga ja till Skansen och Gekås och nej till Liseberg och studenten är en inkonsekvens som riskerar hela taktiken.
Jag går in och handlar på mitt lokala Systembolag hemma i Lidköping. Det är mycket folk, men inte för många. Personalen är noga med reglerna. Klistermärken i golvet markerar hur långt ifrån varandra kunderna ska stå i kassakön. Om fler än 50 personer vill komma in samtidigt får man stå utanför och vänta. Ett utmärkt exempel på att vi människor tar vårt ansvar. Den sociala distanseringen fungerar.
Men hur länge? Och hur ska vi som enskilda individer kunna följa råden och reglerna när det faktiskt verkar som om de slår så olika mot olika verksamheter?
När nöjesparken Liseberg ville öppna portarna för säsongen fick de veta av polisen att också de var bundna av 50-personersgränsen. I hela nöjesparken. Det säger sig självt att det inte går att driva Liseberg på de villkoren, med följden att ytterligare några hundra personer förlorar det jobb de hoppats få inför och under sommaren.
Det börjar bli många sådana inkonsekvenser, oftast när de nationella riktlinjerna ska tolkas lokalt och de som är ansvariga tar hänsyn till en rad faktorer.
Så besöker jag ett köpcentrum. Ett sånt där vanligt komplex med 15–20 butiker och något litet kafé. Varje affär för sig tar sitt ansvar. Men det är säkert 500 personer samtidigt inne i lokaler som till ytan inte kan vara mer än en tjugondel av Liseberg. Och på Gekås i helgen var det tydligen packat med folk. Men de behöver inget tillstånd. För de betraktas inte som ett event. Det börjar bli många sådana inkonsekvenser.
Hela Sveriges kulturliv har i princip lagt ned verksamheten för hela sommaren. Men – för att återigen ta ett lokalt exempel – det stora Big Power Meet, där tiotusentals personer kommer till Lidköping från hela Sverige för att köra runt och dricka sprit i stora amerikanare håller fortfarande öppet för att genomföra arrangemanget.
Jag inser att det kan ändras när som helst, men bara att hålla frågan öppen i ett läge där Stefan Löfven sagt att det till och med är oklart om det kommer gå att resa inom landet i sommar, skapar oklarheter. Det börjar bli många sådana inkonsekvenser, oftast när de nationella riktlinjerna ska tolkas lokalt och de som är ansvariga tar hänsyn till en rad faktorer.
Ekonomiska, folkhälsan, människors oro eller helt personliga intressen av att verksamheter inte lägger ned. Det är fullt begripligt att sådant uppstår i ett läge där allt är osäkert och coronakrisens dagsnoteringar beter sig mer instabilt än börsen. Och hittills har det gått att hantera. Människors förtroende för myndigheternas sätt att hantera frågan är påfallande högt. Men blir inkonsekvenserna för många är jag rädd att det gröper ur förtroendet, och ändrar människors eget riskbeteende.
Om det är okej att vara tusen personer i ett köpcentrum eller tiotusen bilentusiaster på en åker i Västergötland, varför ska då studenterna avhålla sig från fester i juni? Och om det inte är okej att samlas så många på åker, varför stänger man då inte köpcentrumen?
Här handlar det nog ytterst om tydlighet från Folkhälsomyndigheten och regeringens sida. Det vore rimligt att Liseberg kan öppna och att 50-personersgränsen delas upp på olika delar av verksamheten. Det vore bra både för ekonomin, arbetstillfällena och konsekvenstänkanden om den sortens parker och anläggningar kunde öppna i sommar. Under ansvar, förstås. Med hänsyn till alla rekommendationer. Ungefär som på mitt lokala Systembolag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
