Det konservativa raseriet mot Sverige är tillbaka. Det borde göra oss stolta.
Donald Trumps utfall mot Sverige har fått oanade konsekvenser. De som bränner bilar i Rinkeby har blivit maskerade gestalter i ett internationellt mediadrama. När kommer den första amerikanska rubriken om en möjlig intifada?
Men som vanligt är det Malmö som står i centrum för de konservativas kampanj mot svenskt samhällsliv. Trump angrep redan i höstas staden för att mörklägga terrordåd. UKIP:s tidigare ledare Nigel Farage har pekat ut den som »Europas våldtäktshuvudstad«. Och i samband med Margot Wallströms besök i Moskva sände statlig rysk teve en fantasifull »dokumentär« om den kosmopolitiska apokalypsen i Malmö.
Bombardemanget är välbekant. Det har varit oroande tyst några år, men nu är det konservativa raseriet mot Sverige tillbaka i gammal god form. Härligt.
Donald Trump följer upptrampade stigar. Redan 1960 angrep den avgående presidenten Dwight Eisenhower svenskarna i ett stort tal: de var alkoholiserade självmordskandidater utan entreprenörsanda, bedövade av socialdemokratisk mentalitet.
Men attackerna har inte bara kommit från USA. 1983 påstod till exempel tyska Der Spiegel att tvångsomhändertaganden av barn, i till exempel missbrukarfamiljer, urartat till ett svenskt »Barngulag« — i en familjefientlig välfärdspolitik av nästan totalitär modell. Reportaget fick enorm uppmärksamhet.
Mönstret är rätt enkelt. Angreppen kommer när kulturradikala och jämlikhetspolitiska ambitioner hotar gamla normer och sociala hierarkier. Raseriet verkar få näring av svenska framsteg, av att politiken fungerat och samhället mår rätt bra — i synnerhet bättre än det amerikanska. Malmö har trots avindustrialiseringen inte alls blivit som Detroit eller Cleveland.
Angreppen kommer när kulturradikala och jämlikhetspolitiska ambitioner hotar gamla normer och sociala hierarkier.
På 1960-talet ansågs jämlikhetsambitionerna göra Sverige likriktat och normlöst. Senare pekades jämställdhetspolitiken ut som hot mot manligheten och familjen. Svenskarna ansågs lida av svåra personlighetsdefekter. Nu är det mångkulturen och invandringen som stör nationalistiska vithetsnormer. För konservativa är Sverige återigen ett exceptionellt exempel på kulturskymning och värdeupplösning. Bör inte det utmynna i viss stolthet? Deras indignation innebär att andra återigen uppfattar Sverige som en möjlig förebild.
Men problemet är att vågorna av svartmålning alltid letat sig in i svensk samhällsdebatt. Vem minns inte hur den amerikanska psykologen Rollo May slog an tonen i Jan Troells oerhört pessimistiska Sverigedokumentär Sagolandet från 1988, med sina påståenden att daghem dödade barns kreativa självständighet. Filmen gjorde intryck på en hel generation unga socialdemokrater.
I dag är det Sverigedemokraterna som helhjärtat sluter upp bakom angreppen från Washington och Moskva. Att uppgifterna sällan stämmer med verkligheten verkar inte spela någon större roll. Själva showen är ju storslagen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
