Det är varken första eller sista gången Sverigedemokrater sprider konspirationsteorier. Men de väljer ofta att antyda dem snarare än att uttala dem i sin helhet.
Avslöjandet i Kalla Fakta att SD-toppen Mattias Karlsson varit med och skrivit ett manifest som sprider konspirationsteorin om ”det stora folkutbytet” och ”den djupa staten” är mycket välkommet. Samtidigt är det knappast förvånande att sverigedemokrater ägnar sig åt konspirationsteorier.
Tvärtom är konspiratoriskt tänkande en integrerad del av allt auktoritärt populistiskt tankegods.
Men låt oss börja med att definiera vad en konspirationsteori är. Inom forskningen definieras en konspiration som en komplott, sammansvärjning eller samarbete mellan en mindre grupp människor som agerar i det fördolda för att främja sitt egenintresse på bekostnad av det allmänna bästa eller ”folket”. Konspirationsteorier handlar därmed om teorier som försöker förklara någon händelse eller företeelse med hänvisning till någon form av, mer eller mindre specificerad, konspiration eller ”plan”. Det är den ena delen.
För det tredje utmärks både konspirationsteoretiker och auktoritära populister av en grundläggande misstro mot de processer och institutioner som finns för att ta fram, verifiera och sprida kunskap
Den andra delen är att konspirationsteorier, till skillnad från riktiga teorier, inte påverkas av vad evidens visar. I stället bygger konspirationsteorier antingen på ett väldigt snävt urval av fakta, där man tar stöd av fakta som stödjer konspirationsteorin och avfärdar andra fakta, eller på att man förklarar frånvaron av empiriska fakta med att de som ligger bakom konspirationen också döljer fakta. Teorin behandlas som sann, och de som inte håller med ses antingen som förda bakom ljuset eller som en del av konspirationen. Därmed blir konspirationsteorier ofta självbekräftande och närmast omöjliga att motbevisa. De som tror på dem är inte mottagliga för fakta som strider mot teorin.
I ljuset av detta finns det flera saker som förenar konspiratoriskt tänkande med auktoritärt populistiskt tankegods. För det första bygger båda på en tydlig och svartvit konstruktion av ”vi och dom”. Vi är de drabbade, vi är folket, vi är de oskyldiga, vi är de som ser sanningen, medan dom är eliterna, dom är de som bedrar och vilseleder, dom är de som har hemliga planer, dom är de som enbart ser till sitt egenintresse.
För det andra bygger både konspiratoriskt och auktoritärt populistiskt tänkande på ett förakt för etablerad kunskap, byggd som den är på en sammanvägning av vad fakta, forskning och annan evidens visar. Det hänger samman med en djup misstro mot och förakt för teoretisk kunskap. I stället hyllas känslans och den upplevda erfarenhetens kunskaper, som anses mer äkta.
För det tredje utmärks både konspirationsteoretiker och auktoritära populister av en grundläggande misstro mot de processer och institutioner som finns för att ta fram, verifiera och sprida kunskap, oavsett om det handlar om forskning, traditionella nyhetsmedier eller myndigheter. De ses i båda fallen som en del av den elit som på olika sätt förtrycker och vilseleder folket. Därför går de inte att lita på.
För det fjärde förenas konspirationsteoretiker och auktoritära populister av en övertro på viljans makt och förmåga. De erkänner varken verklighetens komplexitet eller att väldigt mycket av det som sker i samhället sker på grund av slump eller som oförutsedda sidoeffekter av olika beslut och åtgärder. Denna övertro på viljans makt och förmåga gör att man närmast reflexmässigt tror att alla företeelser i samhället beror på att någon eller några – eliten, dom – vill ha det så och har planerat för det.
Av bland annat dessa skäl är fullt förklarligt att högerextrema och auktoritära populister, från SD i Sverige till Trump i USA, Modi i Indien, Bolsonaro i Brasilien och Orbán i Ungern, för att bara nämna några, återkommande ägnar sig åt att sprida eller anspela på konspirationsteorier. Man bör också komma ihåg att detta inte är första gången som framträdande Sverigedemokrater anspelat på eller spridit konspirationsteorier.
Därför kommer vi få se fler Sverigedemokrater sprida olika konspirationsteorier, även om de av taktiska skäl oftast väljer att anspela på och antyda dem snarare än att uttala dem i dess helhet. Det är tänkt att fungera som retoriska hundvisslor: tillräckligt tydliga för att deras målgrupper ska förstå vad de menar men samtidigt tillräckligt vaga för att man ska kunna förneka allt om man blir påkommen. Det är samma strategi man har använt i åratal när det gäller främlingsfientliga och rasistiska budskap. Och det är samma strategi man använder för att underminera stödet för den liberala demokratin. Det är denna strategi som har gjort Sverigedemokraterna till de dubbla budskapens mästare i svensk politik.
Viktigt att komma ihåg är samtidigt att den strategin bara fungerar så länge som folk – politiker, journalister, vanliga medborgare med flera – låter sig luras eller väljer att skyla över eller tona ner allvaret. Vill man underminera den strategin gäller att i stället markera tydligt och med kraft varje gång som anspelningar görs på konspirationsteorier, rasism, anti-humanism och anti-demokrati. Det gäller inte minst regeringspartierna. Genom sitt samarbete med SD har de ett särskilt ansvar.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
