Medan vänstern jagat marginalväljare har högern sprängt den politiska spelplanen i bitar.
Dagen efter valet av en rasistisk och kvinnofientlig finansmogul till USA:s president slår kylan till. Snön vräker ned, de hukade kropparna intill Majakovskijtorget skvallrar om termometerns minus 15 grader. Alla pratar om valet. De statsägda tevekanalerna Kanal 1 och Ryssland 1 rullar bilder på brinnande bilvrak och amerikanska ungdomar som gör upplopp. Signalen är entydig: landet är i kaos, motsatsen till Ryssland. Kreml framstår som en lugnets fyrbåk i en orolig omvärld. Som planerat.
Att vara i Ryssland samtidigt som allt vi tog för sanning imploderar framför ögonen är fascinerande. Landets ledning under den till synes evige president Vladimir Putin har gjort den konstlade sanningen till något av ett politiskt hantverk. Kreml har en långsiktig strategi som går ut på att överskölja västmedier med den ryska regimens mosaik av verkligheten. Under ytan pågår aggressiva spionprojekt med dubbla syften: desinformation och information.
Putins viktigaste ideologiska och hegemoniska projekt är att väva en röd tråd från Alexander den store till vår tid. Händelser som inte passar in i berättelsen, då som nu, retuscheras bort. Att anrika Oxford dictionary tidigare i veckan utnämnde »post-truth« — post-sanning — till årets ord ringar in samtiden.
Vad som sker i Ryssland speglar de sprängladdningar av auktoritära och nationalistiska yttringar som sveper in en allt större del av västvärlden. Mer än något visar det att vår tids stora slag inte står mellan konkurrerande idéer. Det står snarare mellan en framväxande hegemoni som vinner slaget om verkligheten genom att grumla fokus. Och då är det inte så relevant om något är sant eller inte — utan vad vi uppfattar som sant. Den nya högerns triumf är lika mycket känslans triumf över intellektet.
En sak är åtminstone säker: vad som sker framför våra ögon just nu är det abrupta, smärtsamma slutet på den liberala epoken. Illusionen har brustit. Än så länge fylls tomrummet auktoritära och nationalistiska rörelser. Frågan är därför inte om den tidigare liberala hegemonin — den liberala versionen av sanningen — går att rädda, utan om hur vi formulerar ett nytt alternativ. Med materiella villkor som splittrar organisering längs klasslinjer och en mediestruktur som kletar ihop sanning och lögn behövas nya strategier.
Det räcker inte med att sitta på sanningen, att ha rätt. Politik handlar nämligen inte om det önskvärda, utan om det möjliga. Den insikten förstår både Putin och Trump. I sin iver att fånga en flyktig mitt har vänstern helt missat samhällets stora förändringar. Samtidigt som strateger drömskt ritat upp modeller för marginalväljare har den nya, radikala högern överskridit och sprängt den politiska spelplanen i bitar.
Jürgen Habermas beskriver utvecklingen i termer av en »auktoritär international« mellan krafterna i bland annat Ryssland, Ungern, Polen och USA. Han efterlyser ett slags »demokratisk polisering«, där de etablerade partierna släpper fram ideologiska och grundläggande konflikter i det öppna samtalet. Synsättet liknar det som Chantal Mouffe kallar agonistik,en tävlan mellan konkurrerande synsätt. Vänstern har allt att vinna på att flytta blicken. Men då är det hög tid att skruva upp konfliktnivån och börja tala i termer av makt och fördelning.
Alldeles oavsett om slaget om verkligheten sker i Ryssland, USA eller Sverige.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
