Krönikan Pensionen framställs allt oftare som ett livsvarigt stipendium eller riskkapital för den seniora karriärdrömmen. Utifrån ett sådant perspektiv är det lätt att negligera att pension är uppskjuten lön, skriver Håkan Svärdman.
Ett nytt landskap kring tidigare så självklara begrepp som pensionär och pension börjar ta form. När jag växte upp rådde det aldrig någon tvekan om vem som var pensionär och vad syftet med pension var. Det var lätt att urskilja pensionärerna i stadsbilden. De rörde sig lugnt och ofta aningen krökta på trottoarerna. Märkta av åldrande och hårt arbete. Tanterna bar i regel hatt. Även farbröderna om de inte hade keps. Kappor och rockar i skiftande nyanser av grått var också standard. Och livets nödtorft betalades med folkpension och ATP när kroppen inte längre kunde dra in lönen.
I dag skulle jag vara försiktig att peka ut vem som är pensionär, särskilt på Södermalm där jag tillbringar merparten av min vakna tid. I brist på givna klädkoder och andra yttre signalement kan jag lätt förväxla en far med en farfar och en mor med mormor. Och den trendsäkra kvinnan som just kör iväg i sin elbil från Nytorget till ett affärsmöte kan nyligen ha börjat ta ut sin allmänna pension.
Därför är det kanske inte så märkligt att regeringen i sitt förslag till statsbudget för 2022 inleder ett avsnitt med rubriken Vem är pensionär?
Svaret är inte längre liktydigt med personer som har fyllt 65 år utan snarare om de från och med 62 års ålder lyfter pension helt eller delvis och allt oftare i kombination med fortsatt arbete, enligt regeringen.
Detta är också en definition av pensionär som blir allt mer framträdande bland aktörer inom försäkrings- och bankbranschen och även i media. De framställer ofta pensioneringen som ett privatekonomiskt projekt, en fas eller process där individen förväntas göra kloka val mellan arbete, pensionsuttag, placering och bostadsförsäljning.
Systemkramarna ser inga behov av större reformer, utan endast riktade insatser för behövande.
I det privatekonomiska projektet blir pensionen en del av övriga inkomster som pensionärer förfogar över. Mer att betrakta som ett livsvarigt stipendium eller riskkapital för den seniora karriärdrömmen. Utifrån ett sådant perspektiv är det lätt att negligera det faktum att pension är en försäkring för uppskjuten lön som träder in när människors försörjningsförmåga brister på grund av ålderssvaghet.
En försäkring som ska ge en specifik kompensationsnivå enligt ett politiskt löfte eller kontrakt mellan parter. En nivå som för den allmänna pensionen fastställdes till minst 60 procent av slutlönen i samband med folkomröstningen om ATP 1957. Ett löfte som även 1994 års pensionsöverenskommelse vilar på.
Det privatekonomiska projektet florerar vanligtvis i kretsar där människor har relativt goda ekonomiska marginaler tack vare hyggliga löner och trygga tjänstepensionslösningar, men också hälsomässiga förutsättningar att kunna realisera projektet. Samtidigt har vi stora grupper, särskilt inom LO-förbundens medlemmar och inom TCO-förbund där medlemmarna arbetar inom vård och omsorg, där förutsättningarna för ett motsvarande projekt är högst begränsade.
Snarare är risken större att ett förtida uttag av allmän pension tvingas fram av hälsomässiga själ. Kroppen är helt enkelt slut, men inte tillräckligt utsliten för att Försäkringskassan ska bevilja sjukpenning eller sjukersättning. Och när a-kassans ersättningsdagar är slut återstår endast ett förtida pensionsuttag, som sänker pensionen livsvarigt.
I den här situationen blir deras pensionering inte en särskilt angenäm fas mellan givande konsultuppdrag som varvas med paddelturneringar med gamla kollegor, utan en livboj när övriga socialförsäkringar inte längre ger den trygghet som de under en stor del av sitt yrkesliv har betalt för och ställt sin tilltro till. Det kan förståeligt nog föda bitterhet och sänka förtroendet för pensionssystemet hos breda grupper.
Det skapar samtidigt en polarisering i synen på pensionssystemet mellan å ena sidan de som tycker att det är bättre än sitt rykte och fungerar hyggligt tillfredställande och å andra sidan de som tycker att systemet är på väg att haverera.
Systemkramarna ser inga behov av större reformer, utan endast riktade insatser för behövande. Medan systemkritikerna, som jag själv sällar mig till, bland annat efterlyser höjd pensionsavgift och värdiga reträttvägar för de som har betalat sin premie men där kroppen sviker innan de har nått fram till åldersgränsen som kan ge en pension som garanterar en livsvarig standardtrygghet oavhängig förmågan att skaffa andra inkomster. Det vill säga en pension i dess rätta bemärkelse. Ett sådan system skulle stärka samhällskittet som har varit Sveriges styrka.
Allt annat är ett brott mot både 1957 års folkomröstning och 1994 års pensionsöverenskommelse.
Håkan Svärdman är samhällspolitisk chef på försäkringsfacket Forena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
