Det prestigeladdade modeföretaget Givenchy sålde förra året en vanlig baseballkeps med kattöron för 15 500 kronor. En svart t-shirt med rosa dödskalle från Alexander McQueen kostar nu 3 000. Förra helgen visade Daniel Björk i Svenska Dagbladet hur modeföretag med hög status chockhöjt sina priser. En del tyckte säkert artikeln hade marginell betydelse. Jag läste med uppspärrade ögon. Björk lyckades ju med sina exempel och iakttagelser kasta ljus över ett viktigt samhällsfenomen: De superrika, deras köpbegär och hur det påverkar vanliga löntagare.
1995 väckte ekonomen Robert H Frank stor uppmärksamhet med boken The Winner-Take-All Society. Titeln blev snabbt ett begrepp. Han spårade tidigt mekanismerna bakom den utveckling Occupy Wall Street förra året gav effektivt enkla siffror: Ett land där 1 procent superrika gynnades och 99 procent av befolkningen missgynnades.
Franks nya forskning kan få samma genomslag. Han påpekar nu sambandet mellan växande ojämlikhet och ökad skuldsättning – just de privata skuldberg som gav finanskraschen 2008 så förödande konsekvenser djupt in i amerikanskt vardagsliv. Men han tar ytterligare ett steg och ställer frågan: Kan sambandet förklaras med hur konsumtionsmönster och mänskliga begär förändras av extrem ojämlikhet? För att klargöra använder han begreppet ”utgiftskaskader”.
I en väldigt spridd forskningsartikel använder han bostadsmarknaden som utgångspunkt. Mellan 1980 och 2001 blev nya amerikanska villor 50 procent större till ytan. Men samtidigt ökade inte vanliga familjers medelinkomster – däremot deras skuldsättning. ”Ökade utgifter hos en grupp leder andra som ligger strax under på inkomstskalan att också spendera mer, som i sin tur leder andra under dem att öka sina utgifter, och så vidare.” I ett ojämlikt samhälle sprider sig lyxkonsumtionen neråt som ”utgiftskaskader”.
Man lockas att konsumera över sin förmåga, minska sparandet, sluta amortera och även skuldsätta sig – antingen genom nya huslån eller kreditkortsskulder. Slutsatserna är egentligen banala. Att konsumtion är social insåg mina barn redan på högstadiet. Men ekonomer har alltid varit sena i utvecklingen.
Robert H Frank visar också, i sin nya bok The Darwin Economy, hur växande ojämlikhet ökar både ekonomisk stress, det vill säga vanliga löntagares känsla av otrygghet, och antalet personliga konkurser.
Han får stöd från två unga ekonomer – Marianne Bertrand och Adair Morse – som presenterat minst lika uppmärksammade forskningsresultat. De kallar samma fenomen för ”Trickle-Down Consumption”. Vanliga löntagares köpbegär påverkas av överklassens livsstilar även om deras inkomster inte stiger. De börjar helt enkelt skuldsätta sig för att kunna tillägna sig extremt dyra varor och lyxiga tjänster. De konsumtionsmönster, som utlöses av extrem ojämlikhet, destabiliserar till sist hela samhället.
I sin artikel om modeindustrin beskrev Daniel Björk hur den här konsumtionsspiralen får fart. För att öka avståndet till den övre medelklassens förtvivlade härmningsförsök tvingas de superrika till nya excesser. ”Alltför ofta tycks lyxen ligga i priset i sig. Jag tror inte ens det är märket man betalar för längre, underligt nog verkar priset i sig vara själva rättfärdigandet av det höga priset – vetskapen om att ingen normal människa skulle lägga så mycket pengar på vad som i grunden är en enkel bomullstopp.
Det ger en känsla av makt och dekadens, som en modets variant av champagnevaskning.” Mönstret sipprar sedan ner genom inkomstnivåerna. Björk visar hur även svenska Acne anpassar sig och höjer priserna för att göra kläderna mer attraktiva. De enda vinnarna är de där 1 procenten i toppen. Alla andra missgynnas.
Kanske var det i sambanden mellan ojämlikhet, konsumtion och skuldsättning som den drivande orsaken till kraschen 2008 låg gömd.
När Occupy Wall Street först började tala om uppdelningen mellan de en procent superrika och de 99 procenten som ett stort inkluderande ”vi” protesterade många högerliberaler. De pekade att även en stor del av medelklassen gynnats av den nyliberala avregleringsepoken.
Men det nya intresset för överklassen som ett samhällsproblem är inte bara löst tyckande. Många hänvisar till ekonomen Emmanuel Saez, vid University of California, som ägnat en del forskning åt de en procent superrika. För två månader sedan presenterade han en ny omtalad artikel där han visade att den övre medelklassens andel av USA:s totala inkomster visserligen ökat sedan 1945 – men synnerligen modest. Det kan inte ens jämföras med hur de rikaste en procenten gynnats.
Kraschen 2008 drabbade naturligtvis överklassen. Men Saez visar hur enprocentarna återhämtat sig snabbare än alla andra. Under 2010 lyckades de lägga beslag på 93 procent av den samlade inkomstökningen. Allt talar för att samma mönster upprepades 2011.
Om man drar slutsatsen att ojämlikhet orsakar djupa samhällskriser och ekonomiska krascher ser den nära framtiden mörk ut. Saez visar att inkomstgapen är tillbaka på samma nivåer som inför krascherna 1929 och 2008. Finansmarknaderna har reglerats en aning, det är svårare att få lån och det dröjer kvar en mental spärr mot ohejdad skuldsättning – men hur länge till?
Det intressanta är hur forskningen nu börjat pussla ihop en berättelse och förståelse som radikalt skiljer sig från den som dominerade under nyliberalismens galna kvartssekel. De superrikas förmögenheter gör inte vanliga löntagare rikare. Deras rikedomar skapar i stället problem; de gör människor otrygga, ekonomier instabila och samhällen fattigare.
De 1 procenten, utgiftskaskader och Trickle-Down Consumption är viktiga begreppsliga verktyg för att bättre förstå sammanhang.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
