Korkad marknad kräver smart politik

Det är dags att överge sjuttio- och åttiotalets monetaristiska synsätt och se innovation som en i allra högsta grad offentlig, politisk angelägenhet.

Nackarna är böjda längs bänkraderna i Aula Magna, den stora föreläsningssalen vid Stockholms universitet.

“Varje expansion av de offentliga utgifterna tränger tillbaka privata investeringar. Tillväxten påverkas negativt”, förklarar professorn och pekar på kurvorna på skärmen.

Studenterna lyssnar ivrigt, antecknar flitigt.

Svajiga teorier som ser all offentlig expansion som ett problem har länge fungerat som intellektuellt pansar mot vänsterns politiska projekt. Den monetaristiska offensiven på sjuttio- och åttiotalet riktade in kikarsiktet mot välfärdsstaten i sig. Privat sektor närande, offentlig tärande.

I dag målar den moderna kapitalismens galjonsfigurer gärna upp det egna företaget som produkten av egna insatser. Briljanta genier som genom blod svett och tårar byggt upp den nya ekonomin.

Vid närmare granskning krackelerar fasaden. I boken “The Entrepreneurial State: Debunking Public vs. Private Sector Myths” klär ekonomen Mariana Mazzucato av myten om den självgående marknaden. Tvärtom visar hon hur vår tids teknikjättar existerar tack vare, inte trots, offentliga investeringar. Apples pekskärm bygger på militär teknik, liksom alla funktioner som drar nytta av internet.

Analysen gäller även för Sverige. Vad vore Spotify utan bredbandsutbyggnaden? Eller DICE — skaparen till framgångssagan Battlefield med en omsättning omkring 800 miljoner kronor — utan skattefinansierad högre utbildning?

Desto fulare är det att samma bolag som varit direkt beroende av offentliga investeringar, exempelvis just Spotify, smiter från skatt när vinsterna väl trillar in.

Teveserien “Silicon Valley” skildrar unga — i regel manliga — programmerare som knackar kod i ett garage, på tröskeln till det verkligt stora genombrottet. Vad som inte berättas är de massiva offentliga investeringar som ligger bakom.

I själva verket är det växelspelet mellan stat och marknad som skapat några av vår tids viktigaste aktörer. När riskkapitalister rynkat på näsan åt våghalsiga projekt, varit “riskaversiva” på ekonomsvenska, har det i många fall varit staten som varit modig och risktagande. En marknad som lämnas fritt spelrum är inte bara samhällsfarlig — den är bevisligen också rätt korkad.

Den förhatliga staten framstår alltmer som innovatörernas främsta vän — som en marknadsskapare.

Det är dags att se innovation som en offentlig, politisk angelägenhet. Hur våra gemensamma tillgångar används är nämligen en i allra högsta grad ideologisk fråga. En modell skulle kunna bestå av att begränsa spekulation och övervinster via avgifter och skatter, för att använda samma resurser för långsiktiga, produktiva investeringar.

Ekonomen John Maynard Keynes uttryckte en gång att “det viktiga för en regering är inte att göra saker som individer redan gör, lite bättre eller lite sämre, utan att skapa det som ännu inte existerar.”

Just så.

I stället för att exempelvis “samordna näringslivets exportverksamhet” vore det bättre om politiken nosade upp vilka marknader som ännu inte finns. Och skapar dem.