Sveriges försvar har blivit ett slagträ i valdebatten. Det är både oansvarigt och populistiskt.
Rysskräcken är av urgammalt datum. Ända sedan Sverige var i union med Polen och våra Östersjökuster härjades av mordbrännande ryska soldater, darrar många svenskar när de tänker på grannen i öst.
Med Vladimir Putins kränkningar av ukrainskt territorium har den arkaiska rädslan vaknat till liv. Resultatet: en populistisk och oansvarig försvarsdebatt vi inte sett maken till sen kalla krigets dagar.
I går morse presenterade försvarsberedningen, där alla riksdagspartier finns representerade, en efterlängtad rapport om det svenska försvarets framtid. Den skulle läggas fram redan i slutet av mars, men med anledning av den oroande utvecklingen i Ukraina – och de senaste dygnen även på grund av valstrategiskt iscensatta motsättningar mellan Socialdemokraterna och alliansregeringen – förlängdes tiden.
Från början skulle rapporten främst beskriva det säkerhetspolitiska läget och försvarets framtid i stort. Efter regeringens olika utspel, kom den i stället att handla om budgetfrågor: hur många u-båtar för 1,5 miljard stycket bör försvaret skaffa och hur många nya JAS–plan?
Den stora tvisten blev mellan S och alliansen, där Socialdemokraterna i valpropagandistisk yra anklagar alliansens försvarsbudget för att vara underfinansierad. Helt klart är att alla partier, utom v och mp, försöker lansera sig som försvarsvänliga och visa hur handlingskraftiga de är.
Frågan om varför Sverige ska upprusta och vilket sätt lämnades däremot i stort sett obesvarad. I en artikel här på Dagens Arena efterlyser DN:s förre chefredaktör Anders Mellbourn en ny Östersjöpolitik. Han menar att den internationella krishantering som varit den svenska försvarsmaktens huvuduppgift under många år, verkar bortglömd. Nu är det plötsligt territorialförsvar av traditionellt militärt snitt som gäller – allt på grund av Putins vapenskrammel i öst.
Men är det verkligen rätt väg att gå om det är stabilitet och demokratisk utveckling i vårt närområde som eftersträvas? I stället för ökade satsningar på traditionellt försvar föreslår Mellbourn ett brett engagemang för Östersjöländerna från svenska kommuner, landsting och frivilligorganisationer. I en sådan politik måste även Ryssland inkluderas, hur skeptiska svenskar i allmänhet än är mot vår nygamla fiende.
För övrigt är den största säkerhetsrisken inte den allt äventyrligare Putin, utan fortfarande klimathotet. Att vi inte pratar om det längre, visar hur snedvriden försvarsdebatten blivit i dessa nationalistiska tider.
Visst kan man använda försvaret som ett slagträ i valdebatten – men gissa om det kommer surt efter. Om inte annat så när notan ska betalas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
