ledare De stora stöden har gått till det näringsliv som drabbats hårt av pandemin, men väldigt mycket pengar har också gått till vårdföretag. Är det rimligt att vi betalat vårdpersonal för att inte arbeta?
Nu är det äntligen slut på hemlighetsmakeriet runt korttidsarbete, alltså det corona-stöd som gjorde att arbetsgivare kunde permittera personal på 60 procent med en kraftig subvention från skattebetalarna. Vilka företag som fått stödet skulle ha blivit offentligt i somras, men efter påtryckningar slapp företag som sökt stödet före 22 oktober 2020 granskning till igår. Som skäl till tidsfristen angavs att företagen behövde mer tid att förbereda sig innan det blev offentligt hur mycket stöd de fått av skattebetalarna.
Nu vet vi alltså äntligen vilka företag som sökt och fått stöd. De stora pengarna finns förstås i det riktiga privata näringslivet där korttidsstöden haft avgörande betydelse för företags möjlighet att överleva och för arbetstagare att klara sin försörjning genom pandemin. En mindre del, men fortfarande mycket pengar, har betalats ut till vårdföretag. Med tanke på återkommande rapportering om brist på personal, vårdskuld och om vårdpersonal som ”går på knäna” är det extra intressant. När regeringen först lade fram förslaget om korttidsarbete var det heller inte meningen att alla vårdföretag skulle vara berättigade till stödet, men när beslutet togs i riksdagen var det ändrat. Orsak? Lobbying. ”Almega och våra åtta förbund har varit pådrivande bakom detta och välkomnar beslutet”, hette det i ett pressmeddelande.
En sökning visar att skattebetalarna bistått med drygt 356 miljoner kronor för att permittera personal i vårdföretag.
I Tillväxtverkets register kan vi nu alltså kontrollera vilka företag som fått stöd och hur mycket. En sökning på kategorierna Sluten sjukvård, Allmänpraktiserande läkarverksamhet, Specialistläkarverksamhet inom öppenvård samt Annan hälso- och sjukvård visar att skattebetalarna bistått med drygt 356 miljoner kronor för att permittera personal i vårdföretag. Det handlar både om vårdgivare som arbetar med skattefinansierad verksamhet och om privat finansierad vård, som till exempel Företagshälsovård. På listan finns alltifrån små specialistmottagningar med något hundratusental kronor i stöd till större företag med stöd i 10-miljonersklassen och uppåt. Utöver vårdföretagen har tandläkarföretag fått 330 miljoner kronor för att permittera personal.
Det finns flera frågor som behöver belysas här:
För det första är det rimligt att skattebetalare och annan hårt kämpande vårdpersonal frågar sig om det verkar rimligt att ha betalat ut hundratals miljoner för att vårdpersonal inte ska jobba när det samtidigt funnits en omvittnad brist på personal på framförallt sjukhusen. Alla inser naturligtvis att all vårdpersonal inte är utbytbar och att den som arbetat med företagshälsovård inte självklart snabbt kan hoppa in i intensivvården, men det är inte bara högspecialiserad vård som drabbats av personalbrist under pandemin. Den vårdskuld som allt oftare lyfts i dagens debatt handlar om annan vård som regioner inte hunnit med när personal behövts till covid-patienter. Frågan måste ställas: Skulle vi behöva prioritera annorlunda nästa gång? Ska vi betala vårdpersonal för att inte arbeta eller organisera vården så att behöriga personal kan prioriteras om?
För det andra visar Tillväxtverkets lista med företag som fått stöd att de regioner som garanterat privata vårdgivare oförändrade intäkter har en läxa att göra. Bakgrunden var att eftersom restriktionerna minskade antalet besök så minskade också vårdgivarnas intäkter i form av besöksersättning och Vårdföretagarna inom Almega tryckte på för att regionerna skulle garantera samma intäkter till vårdcentraler och andra privata vårdgivare som före pandemin. Det bör dock påpekas att besöksersättningen normalt sett står för en liten del av en vårdcentrals intäkter. Den fasta ersättningen per listad patient påverkas inte av antalet besök och i de allra flesta regioner ligger den på 80 procent eller mer av den totala ersättningen. I vilket fall så blev det som Vårdföretagarna önskade i flera regioner, bland annat Stockholm, Skåne och Uppsala. Det är naturligtvis besvärande att Tillväxtverkets lista visar att vårdgivare som garanterats oförändrade intäkter också fått stöd till korttidsarbete av staten. Trovärdighet och lika villkor kräver åtgärder från regionerna och att berörda vårdgivare lägger korten på bordet.
För det tredje ser vi hur olika driftsformer i kombination med statliga stöd ger snedfördelande effekter. Offentligt driven tandvård som dragit på sig underskott under pandemin riskerar en rejäl uppförsbacke i konkurrensen med privata tandläkare som klarat kassan med statliga pengar. Också mellan regionerna har stöden uppenbart slagit olika. Gävleborg, Skåne, Stockholm och Västmanland bedriver sin folktandvård i bolagsform, alltså i helägda aktiebolag. De har tillsammans fått över 53 miljoner kronor av staten för att hålla personal hemma när det varit få besök. Pengar som gått övriga regioner förbi.
Stöd till näringslivet i form av korttidsarbete har varit av avgörande betydelse för att dämpa effekterna av pandemin, både för företag och arbetstagare. Det hindrar inte att vi nu måste skärskåda oönskade effekter, framför allt inom sektorer där vi haft personalbrist samtidigt som vi betalat ut skattepengar för att hålla arbetskraft hemma. Vården är antagligen det mest uppenbara exemplet. En bra början vore att låta Riksrevisionen granska vad korttidsarbete hos privata vårdgivare haft för effekter på vården i stort.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
