Det är med dubbla känslor Kosovos självständighetsförklaring bejakas av omvärlden. Ett skäl är att den nya staten minner om de brutala jugoslaviska krigen. Ett annat att det är tragiskt att ännu en nation tillkommer på etnisk grund och i en potentiellt konfliktfylld situation. Men någon återvändo finns inte. Att åter integrera Kosovo med Serbien är orealistisk.
Kommer den serbiska minoriteten i Kosovo att respekteras? Hur tänker Serbien och serberna i Kosovo agera? Redan diskuteras att bron i Mitrovica som delar den serbiska och albanska delen av staden ska stängas. Tankarna går till bron i Mostar som skilde muslimer och kroatiska katoliker åt och som blev en symbol för kriget mellan de olika etniska grupperna i regionen.
De blodiga krigen på Balkan har med rätta karakteriseras som ett misslyckande för EU. Avsaknaden av en utrikespolitisk samordning möjliggjorde de etniska krigen. Inte heller den här gången är EU enat. Men EU har ändå en starkare position i dag än för 15 år sedan. Den mjuka makten och utsikten om ett framtida medlemskap innebär förhoppningsvis att de politiska ledarna på Balkan lägger band på sig.
Under ytan ligger en allvarlig konflikt mellan öst och väst som blottläggs i fråga om Kosovo. Serbien är sedan länge och av en rad skäl allierad med Ryssland. Serbiens makt och territorium har kringskurits i regionen och därmed har Rysslands inflytandesfär krympt. Många västländer tänker i dessa termer, även om det oftast sägs mellan skål och vägg.
Konfliktens större geopolitiska sammanhang är uppenbart. "Ryssland! Ryssland!" skanderade folkmassorna vid de massiva demonstrationerna i går i Belgrad. På många håll på Balkan utspelades våldsamma incidenter. Den amerikanska ambassaden i Belgrad stormades och sattes i brand. Serbisk polis ska passivt ha åsett aktionen.
Serbien kan också sägas i efterhand få betala priset för att serberna som den största folkgruppen kom att dominera Jugoslavien och för den nationella aggressiviteten efter 1989, som underblåste konflikterna och krigen. Men en skadskjuten nation kan också vara en potentiellt farlig partner i framtiden, det lär oss historien. Vi önskar inte en ny stark spänning mellan öst och väst i vår del av världen.
Mot denna bakgrund är det klokt av Sverige att erkänna Kosovo, men utan entusiasm. Konflikten mellan Carl Bildt (m) och Urban Ahlin (s) angående när Sverige bör fatta sitt beslut är intressant. Carl Bildt är mindre utrikespolitiker och mer handelsresande i framtida internationella uppdrag. Dock var det klokt att inte stressa fram beslutet om erkännande, den här gången. Men huvudproblemet är att Sverige behöver en tydlig, eftertänksam och självständig utrikespolitik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
