När vi tänker på flyktingar tänker vi sällan på företag som Apple. Men skatteflyktingarna är de som är verkligt är kostsamma för vårt samhälle.
När vi talar om flyktingar menar vi desperata, krigströtta och till livet hotade asylsökande människor som lämnat krigshärdarna i Syrien eller Afghanistan.
Mer sällan går associationerna till multinationella företag som Apple. Företag som smiter från skattemiljarder genom att manipulera sina vinster, vd-ar som öppnar brevlådeföretag på brittiska Jungfruöarna och privatpersoner som via sina schweiziska bankkontakter investerar i hedgefonder.
Men de här aktörerna är också flyktingar – skatteflyktingar – och betydligt mer kostsamma för våra samhällen än de asylsökande.
I sin bok ”Gömda rikedomar” beskriver den franske ekonomen och underbarnet Gabriel Zucman om hur skatteparadis som Schweiz, Luxemburg och Caymanöarna underminerar det samhällskontrakt som är demokratins kärna.
Det visste vi redan, men vad vi kanske inte känner till är själva vidden av problemet.
Närmare 6 000 miljarder euro ligger i dag undanstoppade i skatteparadisen. Tillgångarna där har vuxit med 25 procent de senaste fem åren och motsvarar nu åtta procent av hushållens globala finansiella tillgångar. Vilket sannerligen inte är småpotatis: Årligen kostar skattefusket världens länder många hundratals miljoner euro.
För Sveriges del finns inga motsvarande siffror, men om Zucmans beräkningar stämmer, skulle notan för svenska skattebetalare hamna på 20 miljarder kronor. Vilket, som journalisten Petter Larsson påpekar, är kostnaden för hela den svenska migrationspolitiken.
Boven i dramat är EU. Trots hårdare sanktioner har skatteflykten snarare ökat än minskat. Zucman är oerhört besviken på den europeiska politiken och framför allt på att Schweiz får behålla den idiotiska banksekretessen.
Majoriteten av tillgångarna på schweiziska bankkonton tillhör nämligen varken afrikanska diktatorer eller ryska oligarker, utan europeiska skattesmitare.
Zucman tycker att de åtgärder som gjorts av OECD och G20-länderna har varit misslyckade, främst därför att inga kontrollsystem finns på plats. Han kritiserar de reformförslag som lagts fram och menar att det handlar om spel för gallerierna.
I stället vill han se en handlingsplan som omfattar ett globalt värdepappersregister, en global kapitalskatt och ett automatiskt uppgiftsutbyte mellan länderna – och hårda straff för dem som bryter mot reglerna.
Det finns något befriande över det sättet att tänka. Just nu verkar eurokrisen obotlig. Men Zucman menar att det inte behöver vara så. Vår gamla kontinent är absurt nog fortfarande världens rikaste – och invånarnas privata förmögenheter på schweiziska konton överstiger de offentliga underskotten.
Tänk om de pengarna kan återbördas till nationerna för att betala av statsskulderna!
Europa, skriver Zucman, måste sluta stjäla av sig själv.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
