ledare Chocken över SD:s framgångar har tvingat Björklund att tänka nytt. Med gårdagens utspel visar han dock att Stefan Löfven sannolikt får betala ett högt pris för att samarbeta med mittenpartierna.
Motgången gör mannen, brukar det heta. Än är det för tidigt att säga hur veckans kritikstormar och de senaste utspelen i regeringsfrågan, kommer att påverka Jan Björklunds (L) framtid som partiledare.
Sedan partiet stoppat moderatledaren Ulf Kristerssons statsministerplaner har Liberalerna, liksom Centern pressats, att sätta ner foten. Backa eller inte backa Stefan Löfven?
Björklunds besked från riksdagens pressrum igår var dock ett nej till en blocköverskridande regering, men ett ja till att släppa fram en S-regering och budgetsamarbete, villkorat med en kravlista, där liberala reformer för den ekonomiska politiken var viktigast.
Listan är inte lika kompromisslös som Annie Lööfs tidigare i veckan, men definitivt inte S-politik. Det handlar om avskaffad värnskatt, mera rut-avdrag, fri hyressättning i nyproduktion, och enkla jobb med lägre löner, som Löfven i dag ska få på sitt bord.
Björklund talade om en missad möjlighet att samarbeta med Folkpartiet för 24 år sedan, »men då sa LO nej. Nu har Socialdemokraterna chansen«, sa han vid sin pressträff.
Med detta steg visar Björklund att han efter många års strävanden med att flytta Liberalerna åt höger tvingats tänka i en ny riktning, bortanför alliansen, efter Sverigedemokraternas framgångar.
En höger som hatar en annan – är det vårt nya politiska klimat efter alliansens upplösning?
Även om målet är att S ska bryta blockpolitiken med borgerliga reformer.
Efter mötet med partistyrelsen och riksdagsgruppen erkänner Björklund att partiet inte är enigt, men är förhoppningsfull om att partirådet ändå ska godkänna en eventuell uppgörelse.
Men kritiken kom direkt från partiets ekonomisk-politiske talesperson och bråket sker nu inför öppen ridå.
Innan valet lovade Björklund väljarna – och sina barn – att »aldrig medverka till att Sverigedemokraterna får politisk makt«. Inte oväntat har det lett till intern splittring inom Liberalerna, där kraven på att Jan Björklund ska lämna över partiledarposten till pålitliga högerliberaler som Nyamko Sabuni, duggar tätt.
Björklund har så länge vässat på sin hårda framtoning i skol- och integrationsfrågor att jag har svårt att se honom som övertygad socialliberal. Men kanske har vinden vänt?
För Björklund tillkommer egna smärtsamma erfarenheter av att ha förvandlats till en måltavla på sociala medier i samband med senaste statsministeromröstningen från det som han kallade »den svenska högerns svans.«
En höger som hatar en annan – är det vårt nya politiska klimat efter alliansens upplösning?
Socialdemokraterna är, trots ständiga beskyllningar för maktfullkomlighet, inte det parti det en gång var och nu behöver den parlamentariska basen breddas om partiet ska kunna fortsätta regera landet. Till Annie Lööfs långa kravlista adderas nu Jan Björklunds.
Äntligen har det rört på sig, och det är i alla fall något. Att Centern i praktiken skulle kunna få igenom sin radikala politik, verkar däremot osannolikt.
Annie Lööfs kompromisslösa inställning bäddar inte för gott samarbete under de kommande fyra åren. Björklund låter något mer försonlig.
Stefan Löfven hymlar inte med att han gärna ser ett nära samarbete även med L. Men att driva en regering helt utan S-politik kan bli för svårsmält även för en pragmatiker.
Liberalerna fick 5,5 procent i valet och är nu riksdagens näst minsta parti. Det är hundra år sedan det 1900-tal då Folkpartiet och Socialdemokraternas gemensamma reformarbete la grunden för den svenska demokratin, och därmed för den svenska välfärds- och industrinationens stora framgångar.
Jan Björklunds vägval är en del i denna tradition, men kanske handlar det mer om en högersväng för Löfven än en vänstersväng för honom själv.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
