För tio år sedan rullade amerikanska trupper in i Irak. Det som först såg enkelt ut utvecklades efter några månader till en mardröm. De amerikaner som landade — militärer, administratörer och spekulanter — avslöjade USA som en bananrepublik. Maktfullkomligheten var lika ändlös som inkompetensen.
Miljoner irakier fick sina liv sönderslitna. Många dödades, man brukar räkna med minst 120 000, och ännu fler flydde. Saddam Husseins tyranni revs upp, men ersattes av dagliga bomber och kidnappningar.
Den femtonde februari, en månad innan kriget bröt ut, hade miljoner protesterat mot krigsplanerna. Vi som var med kommer nog alltid minnas den dagen. Det var som att vara delaktig i en globalpolitisk våg av medborgerlig viljeyttring. Tio år senare kan vi fortfarande säga att vi hade rätt. Kriget gick inte att motivera. Argumenten var ett pärlband av lögner.
Men samtidigt representerar kriget i Irak ett reellt politiskt och moraliskt dilemma. Hur ska man förhålla sig till tyrannier där övergreppen mot människors rättigheter är massiva? Det är en gammal fråga som hela tiden återvänder. Den går inte att undvika. Och vem är inte glad att Saddam Husseins regim är borta? En tyrann mindre gör alltid världen bättre.
Man kan naturligtvis välja doktrinen om nationell suveränitet som enkelt svar. Då blir alla ingripanden från omvärlden oacceptabla. De förtryckta folken måste befria sig på egen hand. Men i en epok när berättelser om tortyr och massakrer sprids snabbt, när människor varje dag tar ställning till händelser i avlägsna länder och idén om mänskliga rättigheter blivit en global angelägenhet blir doktrinen ohållbar. På ett sätt som aldrig tidigare uppstår nu opinioner, ofta folkliga och spontana, för att ingripa och skydda människors rätt till liv. De är konsekvenser av globalisering och demokratisering — av ett globalt ”vi”.
Därför måste man hela tiden föra en diskussion om när interventioner kan motiveras. Var ska man dra den avgörande linjen? FN har formulerat en skyldighet att skydda civilbefolkningar från övergrepp och folkmord, men vad innebär det? I Libyen fick ett demokratiuppror militärt stöd. I Mali hindrades en totalitär ”marsch mot Bamako”. I Syrien har man hamnat i en outhärdlig, men kanske ofrånkomlig, passivitet. Var linjen i praktiken dras kommer alltid vara beroende av kalla maktpolitiska kalkyler.
Ett år efter invasionen av Irak skrev den amerikanska filosofen Michael Walzer, i boken Thinking Politically, att diktatorisk grymhet inte räcker för att motivera militära interventioner. Det krävs mer än så. Det var därför rätt att säga nej till kriget. Men vårt ställningstagande löste inte det underliggande moraliska och globalpolitiska dilemmat. Jag tänker på det när jag hör svenskar födda i Irak försvara kriget med motiveringen att Irak nu är ett bättre, friare och mer demokratiskt land att leva i. Men även deras svar jagas av samma olösliga dilemma: var det värt allt lidande och all förnedring?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
