För tio år sedan utropade FN den 25 november till Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Anledningen är lika enkel som frustrerande: våld mot kvinnor är en global epidemi, ett världskrig i det tysta. Det lämnar inte bara miljoner frakturer och blåmärken och begravningar efter sig varje år, utan bidrar i högsta grad till att kvinnor saknar inflytande i samhället.
Våldet utförs av så väl närstående personer (varav i stort sett samtliga är män) som av institutioner som militär, och det utförs mot en bakgrund av massiv diskriminering. Kvinnor som grupp är fattigare än män som grupp i alla delar av världen. Kvinnor är mer utsatta för hiv och drabbas i större utsträckning av sexuellt våld än män och pojkar, de hindras från att gå i skolan, från att lönearbeta och från att röra sig fritt på gator och torg.
Varje år dödas mellan 1,5 och tre miljoner flickor och kvinnor på grund av sina kön. Utan ett slut på våld mot och diskriminering av kvinnor kommer ekonomisk, kulturell och social jämlikhet aldrig att uppstå.
I krig är kvinnors och flickors situation än värre. Våldtäkt används som vapen i de allra flesta konflikter. De massvåldtäkter av kvinnorna i Berlin under slutet av andra världskriget – som de flesta européer grips av förfäran när de tänker på än i dag – upprepas varje dag, om och om igen. På Balkan under 1990-talet, i Kongo, i Colombia och i Mexico just nu.
Två tredjedelar av kvinnorna och flickorna i Liberia beräknas ha utsatts för könsbaserat våld.
Sverige har de senaste åren präglats av en större öppenhet inför att faktiskt prata om det våld som kvinnor utsätts för – 17 av dem dödas varje år av en närstående person, mest utsatta är ensamstående mödrar ¬- och regeringen sköt till öronmärkta pengar till förebyggande arbete mot våld i nära relationer strax efter valet.
Ändå får Sverige kritik av FN för att vi gör för lite för att förhindra och förebygga våld mot kvinnor. En snabb titt på ekonomi förklarar den kritiken: våld mot kvinnor kostar samhället cirka tre miljarder kronor varje år, exklusive kostnader för tandvård, för läkemedel, för psykiatrisk vård, för insatser i de fall kvinnorna har barn.
Regeringens öronmärkta engångssumma om 800 miljoner kronor över tre år väger tyvärr alldeles för lätt i det sammanhanget – det behövs mer pengar och det behövs framför allt permanenta satsningar.
Men våldet och diskrimineringen och mördandet sker framför allt för att det är möjligt, för att andra människor (ni får gärna läsa män, eftersom det fortfarande är män som bestämmer i den här världen) låter det ske – oavsett om det sker i Sverige eller i en krigshärjad del av världen. Våld lönar sig, annars skulle det inte utföras.
Det är alltså ingen överdrift att påstå att det krävs stora insatser.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
