Kriget mot pandemin – en farlig balansakt

Ledare Försöken att mota nästa smittovåg verkar förgäves och kan snarare öka spänningarna och splittringen i samhället.

Till sist, efter månader av protester och åtskilliga tillägg, klubbade Frankrike den kontroversiella pandemilagen. Söndagens beslut i nationalförsamlingen gör att landet numera har Europas kanske hårdaste lagstiftning när det gäller vaccinpass. I praktiken innebär det att den som saknar fullständig vaccinering förbjuds att vistas på restauranger, vissa offentliga platser, delar av kollektivtrafiken och vid större evenemang. Samtidigt skärps kontroller och polisen får större befogenheter att ingripa.

Den franska linjen mot det Världshälsorganisationen, WHO, beskriver som ”en tsunami av omikronfall” markerar något nytt i hur länder brottas med pandemin. När de allra första covid-19-fallen dök upp i världen trodde de flesta att det var tillfälligt, att det mesta skulle återgå till vardag inom några månader. Men flera år in i pandemin, med nya mutationer och spridning utom kontroll, är det allt tydligare att vi faktiskt inte vet.

Vår önskan att systematisera pandemin – dela in den i vågor, tukta den med hjälp av staplar och kurvor – tycks närmast meningslös. I själva verket finns det faktiskt inte någon omedelbar väg ut ur det här. Vi får leva med viruset.

Just därför är det så viktigt att besluten vi tar här och nu har en längre horisont. För det som är tänkt att vara något tillfälligt, ett nödvändigt ont, kan mycket väl visa sig bli permanent. I fallet Frankrike riskerar upptrappningen i pandemikriget därmed även att impregnera samhället som helhet.

Missförstå mig inte. Självklart ska vi vaccinera oss, självklart ska samhället vidta åtgärder för att skydda hälsa och säkerhet. Men i vår iver att mota nästa smittovåg i grind riskerar vi också att förändra sättet vi lever tillsammans i grunden. Det som till en början var tänkt att hålla ihop, att rädda människoliv, kan mycket väl bli det som skärper motsättningar och splittrar grupper av människor.

Inför det franska presidentvalet i april i år är pandemihanteringen en av de viktigaste frågorna. Ytterhögerns kandidater, inte minst Marine Le Pen och Eric Zemmour, söker locka väljare med en cocktail av vaccinskepsis och främlingsfientlighet. En uppsjö av kandidater över hela det politiska fältet i kombination med det franska valsystemet gör det ytterst svårt för någon att besegra Macron.

Men det är inte omöjligt. Landet plågas av ekonomisk och social polarisering, de senaste åren har ökat klyftorna. Historien visar med smärtsam tydlighet att misstro och splittring är en potentiell krutdurk. Den nya pandemilagstiftningen kan mycket väl, med eftertankens kranka blekhet, visa sig vara ett ödesdigert vägval för Frankrike.

Allt tyder på att snabba, drastiska åtgärder inte knäcker pandemin. Vi får leva med den. Därför gör vi bäst i att kombinera smittohanteringen med reformer och åtgärder som gör hela samhället starkare. Som tryggar välfärden med fler anställda och bättre villkor. Som prioriterar minskade klassklyftor för att öka tilltron och sammanhållningen. Och som möter rädsla genom att inkludera, inte utestänga, människor.