Behandlingarna innanför murarna kan vara hur bra som helst. Men vad hjälper det när det varken finns jobb eller bostad att få utanför?
Kriminalvården ska mobilisera för att minska risken för att ungdomar som redan är dömda inte ska återfalla i brott.
Det skriver myndighetens generaldirektör på DN Debatt nu i veckan. En föredömlig målsättning, men utan riktigt genomgripande förslag.
De nya strategierna ska sättas in från dag ett, för ”Tidigare har veckor och ibland månader gått innan vi aktivt börjat arbeta med ungdomarna”, skriver Nils Öberg.
Vad har man tidigare gjort med ungdomarna i stället? Varför har man förvarat dem i stället för att behandla dem? Och hur tänker generaldirektören att det ska gagna ungdomarna att placeras på Saltvik, en säkerhetsanstalt liknande Kumla och Hall?
Frågorna är fler än svaren i generaldirektörens text. Behandlingarna innanför murarna kan vara hur bra som helst, men vem hjälper de när det varken finns jobb eller bostad att få utanför. Samma saker behövs för ungdomar såväl som vuxna. Det behövs arbetsmarknadsåtgärder och en bostadspolitik som även gagnar de som bokstavligen börjar om från noll.
Hur kan man konkret arbeta brottsförebyggande om det mest förebyggande utanför anstaltslivet är jobb och bostad? Kanske genom att erbjuda gymnasieyrkesutbildningar inom bristyrken? Kanske genom samverkanspartners som Arbetsförmedlingen och lokala bostadsbolag? Är det fler poliser som behövs?
Polismyndigheten ska efter två års avsaknad av lokal i Rinkeby storsatsa med en ny fastighet på 7 000 kvadratmeter och 240 poliser, varav 130 av dem ska vara i yttre tjänst. Uppdraget är att jobba närmare medborgarna. Det är alldeles utmärkt. Polisiär närvaro är bra, och kan i bästa fall fungera både trygghetsskapande och brottsförebyggande, men det kommer inte lösa frågan om vad ungdomarna ska göra med sin tid utanför anstalten.
På Täbyanstalten ska man storsatsa på ungdomsvården och säkerställa att ungdomarna inte återfaller i brott efter frigivningen genom att tolv kriminalvårdare ska arbeta med tio ungdomar. En stödjande miljö, fokus på skola och behandlingsprogram, ska trygga återgången till ett icke-kriminellt liv. Men varken skola eller samtal i smågrupper är nya insatser inom kriminalvården för unga.
Det är ingen fråga om de behövs, det gör de. Men hur kan man utveckla dem så att den positiva utvecklingen som ungdomarna gör inne på anstalten fortsätter utanför?
Kriminalvårdens generaldirektör kanske har tänkt till utanför ramarna, men glömt att berätta om det i sin debattartikel. För vi behöver se ett nytänk och en helhetssatsning med fler myndigheter konkret inblandade i det återfallsförebyggande arbetet.
Om Kriminalvården gör sitt yttersta under anstaltsvistelsen, vem stöttar ungdomen efter den? Vilken instans stöttar ungdomen i vardagen, där kanske hyra och andra räkningar måste betalas? Så att det blir en utväg till överlevnad – utan att du behöver falla tillbaka i gamla kriminella mönster?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
